Medan asylansökningarna i Sverige minskar kraftigt, ökar samtidigt en annan form av invandring – tredjelandsmedborgare som först fått uppehållstillstånd i andra EU-länder och sedan flyttar vidare till Sverige. Det är en trend som sällan diskuteras offentligt, trots att den påverkar migrationsmönstren betydligt.
Under perioden 1 januari 2020 t.o.m november 2025 beviljade Migrationsverket ca 9.000 uppehållstillstånd till personer med status som varaktigt bosatt i annat EU-land. Därtill beviljades ca 17.000 anhöriga till dessa uppehållstillstånd i Sverige. Totalt alltså över 26.000 personer.
Vad betyder ”varaktigt bosatt i EU”?
Statusen ”varaktigt bosatt i EU” är en rättighet som tredjelandsmedborgare – alltså personer från länder utanför EU/EES – kan få efter fem år med lagligt uppehållstillstånd i ett EU-land. Det kan röra sig om personer som först beviljats asyl, skyddsstatus eller arbetstillstånd i länder som till exempel Tyskland, Italien, Grekland eller Frankrike.
När statusen väl uppnåtts ger den innehavaren långtgående rättigheter att flytta till och bosätta sig i andra EU-länder. Kraven för att få uppehållstillstånd i ett nytt EU-land är betydligt lägre än vid en vanlig ansökan från tredjeland. I Sverige krävs exempelvis inte samma försörjningskrav eller andra restriktioner som gäller vid reguljär invandring.
Mönstret: Asyl i ett EU-land, flytt till Sverige
Fler och fler som sökt asyl och fått skydd i andra EU-länder väljer efter fem år – när de fått status som ”varaktigt bosatta” – att flytta vidare till Sverige. Samtidigt som antalet asylsökande som kommer direkt till Sverige har minskat kraftigt sedan 2015, har denna ”sekundära migration” inom EU ökat markant.
Skälen till att människor lämnar det land där de först fick skydd varierar, men flera faktorer spelar in. Sverige har fortsatt generösare bidragssystem för familjer jämfört med många andra EU-länder. Det kan också handla om att det upplevs som enklare för anhöriga att invandra hit, eller att det finns etablerade nätverk och släktingar i Sverige.
En person som fått status som ”varaktigt bosatt” i exempelvis Italien kan alltså flytta till Sverige och här ansöka om uppehållstillstånd för sin familj. De familjemedlemmar som kanske aldrig ens anslutit sig till sina anhöriga i Italien, kan då komma direkt från hemlandet, med lägre trösklar än vid vanlig anhöriginvandring.
En fråga som sällan diskuteras
Trots att den här invandringen utgör en inte obetydlig andel av den totala migrationen till Sverige, lyfts den nästan aldrig fram i den offentliga debatten. När politiker och myndigheter talar om minskad invandring pekar de nästan enbart på de sjunkande asylsiffrorna. Att migration via ”varaktigt bosatt”-statusen samtidigt ökat nämns betydligt mer sällan.
Det finns ingen tydlig offentlig diskussion om hur denna EU-rättsliga möjlighet påverkar Sveriges migrationspolitiska mål. Sverige har de senaste åren aktivt arbetat för att minska asylinvandringen och infört bland de strängaste reglerna i EU. Men samtidigt finns en parallell väg in i landet via andra medlemsländers asylsystem – en väg som Sverige har begränsad kontroll över, eftersom den regleras av EU-rätten.
Svårt att få exakta siffror
Det är svårt att få helt precisa uppgifter om exakt hur många av de ”varaktigt bosatta” som tidigare varit asylsökande i andra EU-länder, jämfört med exempelvis studerande eller arbetsmigranter. Migrationsverket kategoriserar och registrerar personer på olika sätt, och fullständig statistik över personers tidigare skyddsstatus i andra länder publiceras inte offentligt.
Det som ändå framgår är att majoriteten av dem som använder denna väg in i Sverige sannolikt har bakgrund som flyktingar eller skyddsbehövande i andra EU-länder. Antalet som kommer via andra vägar – som studenter eller arbetsmigranter som först etablerat sig i andra EU-länder – är betydligt mindre.
Vad innebär detta för Sverige?
Frågan är komplex och berör Sveriges möjlighet att faktiskt styra sin egen invandring. Å ena sidan är ”varaktigt bosatt”-direktivet en del av EU:s gemensamma regelverk, avsett att underlätta rörlighet inom unionen. Å andra sidan innebär det att Sveriges restriktiva asylpolitik delvis kan kringgås genom att människor först söker asyl i länder med generösare beviljandegrad och sedan flyttar vidare efter fem år.
Detta skapar också praktiska utmaningar: Hur integreras människor i Sverige som redan har fem år bakom sig i ett annat EU-land? Hur integreras deras anhöriga som antingen kommer direkt från hemlandet eller från ett EU-land där de inte uppfyller kraven för status som varaktigt bosatta? Vilka förväntningar finns på arbete och försörjning? Och hur förhåller sig detta till de integrationskrav Sverige ställer på andra nyanlända?
Frågan har hittills inte föranlett någon bredare politisk debatt i riksdagen och det finns få detaljerade analyser av fenomenet från forskarhåll. Men med cirka 26.000 beviljade tillstånd på fem år – motsvarande i genomsnitt drygt 5.000 per år – är det en migrationskategori som i storlek närmar sig eller i perioder överträffar asylmigrationen.
Sverige har begränsade verktyg för att påverka den här typen av invandring så länge reglerna för ”varaktigt bosatta” ser ut som de gör på EU-nivå. Frågan är om det är en diskussion som borde föras – både nationellt och europeiskt.
Merit Wager
