Journalistkåren har misslyckats med brottslingarna

Julhelgen fördunklades av ett ovanligt mörker i mina hemtrakter i Dalarna. I mellandagarna exponerade pedofiljägarsajten Dumpen en man i 50-årsåldern från min hembygd. Jag kom ihåg honom från barndomen. En lillebror till en avlägsen skolkamrat. Nu tvangs den gamla skolkamraten förskjuta sin egen bror. Nattsvart.

Men historien var ännu värre. Det visade sig att Dalapedofilen vid tillfället avtjänade ett straff med fotboja. Men han hade lyckats få permission, och tillbringade sitt lediga dygn med att försöka få till en sexträff med ett barn.

Straffet han avtjänade gällde innehav av barnpornografi. Och det var inte första domen, utan andra domen för barnpornografibrott.

Det är inte enkelt att förstå nu, och det var ännu svårare att begripa under julledigheten när tragedin blev känd. Lokaltidningarna skrev nämligen inget. Vi bybor fick pussla ihop Dumpen, Flashback, bekantas uppdateringar på Facebook och snacket på konditoriet.

Jag kan ana hur redaktionerna tänkte. Kriminaljournalistiken ställer höga krav på att inte i onödan riskera att identifiera familjemedlemmar och andra omkring de omskrivna. I små samhällen är det svårt att skriva. Risken att någon blir uthängd är stor.

Sexualbrott är skambelagda, även för offer och anhöriga. Pedofili är närmast tabu. Så istället för att någon skulle drabbas lät man hellre bli att skriva. Så tror jag att medieskuggan kan förklaras.

Men mot detta måste man väga allmänhetens behov av information för att kunna skydda sig mot brott. Som trebarnsfar vill jag få reda på om en dömd pedofil ertappas på bar gärning med att försöka ragga upp barn i min socken. Jag vill rentav veta om när Kriminalvården planerar att ge en dömd pedofil permission. Det handlar inte om nyfikenhet. Jag behöver kunskap för att kunna hålla mina barn i säkerhet.

Men det behovet tyckte tydligen inte lokalpressen var relevant nog. 

I själva verket hade jag velat veta redan när pedofilen dömdes för barnpornografibrott. Inte minst andra gången. Men jag kan inte minnas att jag har sett några sådana notiser från hemkommunen.

Det är både märkligt och bekymmersamt. Möjligheterna är bättre än någonsin att inhämta korrekt information och sprida den till relevanta målgrupper. Ändå utvecklas pressetiken i en riktning där man i känsliga ärenden väljer att berätta så lite som möjligt. Jag tror att vi journalister behöver gå mer i den andra riktningen, och lägga större vikt vid läsarnas behov av information.

När pressen inte klarar uppdraget att upplysa allmänheten, kommer folk att söka sig till andra källor.

Per Gudmundson
redaktionschef för 100%.