Åldern är en bisak.
Våldet från gärningsmännen är huvudsaken.
I vårt akuta läge är förebyggande och ingripande insatser samma sak, skriver Widar Andersson.
Sverige plågas sedan drygt ett decennium tillbaka av en samhällshotande kriminalitet. Det mest synliga och spektakulära våldet utspelas på offentliga platser där medlemmar i kriminella gäng skjuter ihjäl varandra och andra och genomför helt hänsynslösa sprängningar mot bostadshus.
Lite längre bort från strålkastarljuset plågas ett stort antal flickor, kvinnor och pojkar av hedersvåldet som har etablerat sig i Sverige genom den stora och okontrollerade invandringen från Mellanöstern och Afrika. Polisen, andra statliga och kommunala myndigheter och stora delar av politiken har en tuff uppförsbacke när man nu måste försöka springa ifatt en samhällsutveckling som gått helt överstyr.
Regeringen har sedan valet 2022 beställt och fått in en rad utredningsbetänkanden om förändrade straffpåföljder för unga gärningsmän. I förra veckan, den 28 januari föreslog utredaren Gunnel Lindberg att regeringen bör överväga att sänka straffbarhetsåldern- för vissa grova brott med minst fyra års fängelse i straffskalan – till 14 år i stället för dagens rådande 15-årsgräns.
Utredaren ser flera skäl emot en generell sänkning av åldersgränsen. I en intervju med Aftonbladet säger hon att ”ett skäl är att det inte finns vetenskapligt stöd för att en sänkning leder till minskad brottslighet.” Vilket är ett lite märkligt argument som nog egentligen är mer kulturellt än vetenskapligt betingat. Det svenska kriminalpolitiska etablissemanget är nämligen sedan mer än ett halvsekel impregnerat i uppfattningen att straff i första hand ska vara till för brottslingens bästa. De flesta förslag och reformer om straffskärpningar som utretts och genomförts under senare tid har därför mött en liknande kritik där vetenskapen tas till intäkt för att visa att utökade och breddade straffpåföljder inte leder till minskad brottslighet. Men straff är faktiskt inte primärt till för att brottsligheten ska minska – utöver de inskränkningar i kriminella möjligheter som inlåsningen innebär för den dömde brottslingen. Straff för dömda brottslingar är verktyg för ett fungerande samhälles chanser att upprätthålla ordning och reda genom att utdöma kännbara straff för den som hotar andra människors liv och frihet.
Det vetenskapliga stödet för att en bibehållen straffmyndighetsålder är något som minskar brottsligheten är dessutom precis lika magert som vetenskapens uttalade misstro mot en sänkt straffmyndighetsålders brottsminskande effekter. Men det är som sagt inte så väldigt mycket att bry sig om i dagsläget. Samhällsproblemen ska ses sådana som de är och hanteras utifrån vad som krävs. Utredaren Gunnel Lindberg säger själv i intervjun med Aftonbladet vad det handlar om: ”Det är väldigt många som berörs av brott som i dag begås av barn under 15 år”. Hennes huvudargument för att föreslå en sänkt åldersgräns för vissa grova brott är därför ”att skydda samhället mot farliga personer.”
Så är det. Och givet de väldiga samhällsproblem som tusentals grova ungdomsbrottslingar ställer till med så finns det faktiskt anledning att se till att staten kan ”skydda samhället mot farliga personer” alldeles oavsett hur gamla eller unga de ”farliga personerna” är. En 14-årsgräns erbjuder sannolikt inga större förbättringar i det sammanhanget. Vad samhället skulle behöva är därför åldersneutrala möjligheter att skydda sig mot ”farliga personer.” Skyddet kan lösas på många olika sätt. Det i särklass viktigaste är att det allmänna under de kommande åren skaffar sig lagrum och kompetens att vänligt men bestämt kunna plocka bort kriminella utövare i alla åldrar från gator och torg. Fixerade åldersgränser är kort sagt kontraproduktivt givet dagens samhällsproblem. Regeringen har redan aviserat att det till hösten kommer ny lagstiftning som gör det möjligt att till exempel avlyssna, kvarhålla och genomföra husrannsakningar av barn under 15 års ålder. Ett liknande regelverk behövs för straffbarheten.
De eskalerade våldsutbrotten med mord och sprängningar som drabbat framförallt Stockholm under inledningen av 2025 visar övertydligt att vårt samhälle inte kan tveka och vela längre. Det förebyggande arbetet går i vårt akuta läge hand i hand med direkt ingripande insatser mot våldets gärningsmän. Åldern på gärningsmännen är en bisak. Huvudsaken är deras farlighet.”
Widar Andersson har tidigare varit riksdagsledamot för Socialdemokraterna och chefredaktör/politisk redaktör på Folkbladet i Östergötland. Han har också ett förflutet som en av ledarna på behandlingshemmet Hasselakollektivet i Hälsingland.
