Tre unga män skjuts ihjäl i en frisörsalong. En mor och en dotter skadas allvarligt av en exploderande bomb. Det är bara några av de värsta våldshändelserna i Sverige den sista tiden.
När jag var chefredaktör på Bulletin var det en tid då vi saknade nyhetschef vilket innebar att jag hade hand också om nyheterna. Då drev jag linjen att vi borde rapportera om varje skjutning, sprängning och andra grova våldsbrott. ”Vi får inte bli avtrubbade” sa jag och trodde i min naivitet att avtrubbningen kan bekämpas på detta sätt.
Men vi märkte att allt färre läste dessa artiklar. Och det är bara att konstatera att metoden inte fungerade. Vi blir avtrubbade just därför att vi dagligen möter rubriker om fler våldsbrott.
Det är en naturlig reaktion att i en desperat stund kräva att ”något måste göras”. Frågan är bara vad som måste göras. Uppenbarligen räcker det inte att säga att det är ”oacceptabelt”.
Hynek Pallas skriver att ”de mördade i Uppsala var fel sorts barn”. Hade de varit ”tre rågblonda tjejer” hade reaktionerna på morden blivit annorlunda. ”På nittiotalet hade morden stängt ner det officiella firandet. De hade varit exceptionella. De hade lett till tysta minuter och öppna dörrar till skolor och kyrkor. En vuxenvärld hade vrålat Vi finns här. Inget skedde. Ingen tyst minut under mösspåtagningen.”
Givetvis har Pallas rätt i att frånvaron av reaktioner tyder på ett förändrat samhällsklimat och han har förmodligen också rätt i att reaktionerna hade blivit annorlunda om andra personer mördats. Men när han antyder att detta beror på rasism, att ”fel sorts barn” dog, missar han målet.
Det är självfallet en tragedi när en människa mördas. Det borde inte finnas någon tanke på ”fel sort”. Jag har svårt att tro att människor i allmänhet kategoriserar människor utifrån hårfärg, som Pallas menar. Däremot har en annan form av kategorisering uppstått: tillhör du ordningen, eller tillhör du kaos?
När man rör sig i ett allt våldsammare samhälle är det en självklarhet att man försöker avläsa gaturummet, om det är tryggt eller otryggt. Och ja, under normala omständigheter uppfattas tre blonda tjejer som mindre hotfulla än några unga killar med mörkare hårfärg. Men det stannar inte där och det är det de som stirrar sig blinda på rasism har så svårt att se. Hoten mot tryggheten finns bland människor som inte främst kännetecknas av hud- eller hårfärg, utan genom klädsel, smycken, rörelser och antal som tillsammans bildar en grupp. Det handlar om hotfullt sätt att tala på, inklusive röstvolym. Och det handlar faktiskt om så enkla saker som ortensvenska, som automatiskt förknippas med mer våld än exempelvis dalmål eller västgötska.
Varför är det så? Fördomar, skulle en del säga. Erfarenhet säger andra. Elefanten i rummet, som folk undviker att nämna, har givetvis med den våldsamma invandringen att göra.
Säger man detta kommer alltid några sättande och påpekar att detta inte gäller alla invandrare. Nej just det! Det är exakt det jag menar. Den kriminella livsstilen är inget folk har i sin DNA (även om benägenheten att söka sig till eller från kriminalitet förvisso kan bero på både arv och miljö). Det finns svenska ungdomar som lagt sig till med denna livsstil. Så de rågblonda tjejerna som Pallas talar om kan i princip vara lika farliga som killarna som talar ortensvenska. Men såväl statistik som vår erfarenhet säger att det är mycket ovanligare. När jag undersökte personer dömda för mord i gängkriminell miljö under 2022 visade det sig att hundra procent antingen var födda utomlands eller hade båda föräldrarna födda utomlands.
Att det inte blev en tyst minut efter de tre ihjälskjutna ungdomarna i Uppsala beror inte på rasism, utan på uppgivenhet. Många av oss försvarar vår sinnesfrid genom att intala oss att vi lever i två olika världar.
Pallas skriver:
”De mördade i Uppsala var fel sorts barn. Valborg ställdes inte in. Råare kan ett parallellsamhälle inte åskådliggöras.”
Det är inte svårt att förstå vad han menar. Och vi intalar oss att det är så, att det är ”vi och dom”. En del av oss tillhör ordningen, andra kaos. Men vi trampar samma gator, andas samma luft och lever i samma land. Oavsett om de tre ihjälskjutna ungdomarna var helt oskyldiga eller själva gängkriminella ska ungdomar inte behöva bli mördade.
Men det är inte svårt att förstå varför det inte blev en tyst minut. Det är så vi skyddar oss mot en verklighet som ändå är väldigt påträngande.
Dan Korn
Skribent och författare
