Lär av historien – inte Peking eller Bryssel

De senaste årens enorma fokus på den gröna omställningen har givit upphov till en hel del märkliga fenomen i politiken och i näringslivet. Missförstå mig rätt, företag har en avgörande betydelse för att ta oss an dagens och framtidens miljöproblem. Men det flockbeteende som kännetecknat såväl politiken som näringslivet och journalistiken har inte varit till gagn för vare sig miljön eller svenskt tillväxt och konkurrenskraft.

Istället för förutsägbar och tydlig lagstiftning har politiken pekat med hela handen. Och dessvärre inte i en särskilt klok riktning. De senaste fem åren har en slags kommandoekonomi brett ut sig. Pengar och order kommer från såväl svenska regeringen och dess myndigheter som Bryssel, Washington D.C. och Peking i en ständigt växande oro för den andres framgång snarare än tron på möjligheter och handel. Alla med en syn på marknaden som ett krigsliknande nollsummespel.

Med utgångspunkten att dessa satsningar är nödvändiga eller rent av avgörande – till en början för att rädda planeten som på senare tid har övergått i rädslan för att tappa konkurrenskraft – finns ingen tid till eftertanke eller ifrågasättande. Ekonomiska realiteter och praktiska erfarenheter kastas ut genom fönstret med förevändningen att alternativ saknas.

I ljuset av den senaste tidens händelser finns kanske trots allt hopp om en tillnyktring.

Den traditionella industrin börjar nu slå bakut. Överoptimistiska planer om elektrifiering av person- och lastbilsflottan överges nu i stadig takt. Flera av de förment gröna industrisatsningarna i Norrland ser ut att falla eller skalas ned. Kostnaderna för dessa fantasier har redan varit stora, men kan nu begränsas till att inte bli astronomiska. Men det är inte bara skattebetalarnas omedelbara kostnader som är problemet. Bidrag, mjuka lån och kreditgarantier är extremt skadliga, inte bara för dem som tar emot dem. Företagens incitament snedvrids. I stället för att skapa värden för kunder och ägare ägnar allt fler sig åt att uppvakta politiker och tjänstemän, med en risk för korruption och felallokerade resurser som följd. De som inte omfattas ser luften sugas ur rummet. Löner rusar lokalt i några år. Riktiga företag och viktiga samhällstjänster ser sina bästa medarbetare lockas till de dopade företagen. Bank- och finanssektorn ägnar sig hellre åt att låna ut pengar eller hjälpa till med kapitalanskaffning åt några få, stora bolagskonstruktioner med direkt eller indirekt statlig garanti istället för det mer krävande arbetet att hjälpa många mindre som växer på egna meriter. Investeringar i infrastruktur och samhällsviktiga tjänster sker på de exotiska platser de statsstödda företagen finns, medan växande orter där folk faktiskt bor blir utan.

Men ska vi då ge upp och fortsätta som förr? Självfallet inte! Men vägen framåt är inte att försöka efterlikna Kinas kommandoekonomi eller leva ut brysselbyråkraters drömmar om centralplanerade industrisatsningar. I stället bör vi lära av den historia som byggde Sveriges välstånd. Då behöver Sverige utbildad arbetskraft med erfarenhet av riktiga exportföretag, ett gynnsamt företagsklimat med färre, tydliga och långsiktiga spelregler, lägre skatter på företag och löner och en öppenhet och styrka mot omvärlden. Vad bör då göras?

• Ska framtidens innovationer, fler arbetstillfällen och tillväxt skapas i Sverige kan inte våra storbolag tyngas ner av allt fler och märkligare krav från Bryssel att tillverka produkter som få är beredda att betala för. Istället bör dagens och morgondagens bolag ges förutsättningar att utvecklas i den riktning där de blir som lönsammast och konkurrenskraftigast på en världsmarknad. Inte genom att skydda dem med tullar eller bidrag driva dem i den riktning som politiker önskar

• Ska fler ägna sig åt produktiva jobb i näringslivet behövs inte bara att fler personer utbildas i rätt områden. Det behövs också incitament att satsa på utbildning och krävande jobb och möjlighet och incitament att ta risk ibland. Ta därför bort den statlig inkomstskatten. Det skulle också ge dessa personer möjligheter att spara ihop till en buffert som kan nyttjas för att den risk det innebär att gå till ett mindre företag. Regler och beskattning måste också skapas för att ge företag möjlighet att byta ut en del av lönekostnaden till ägande.

• Vårda den vitala finansmarknad Stockholm idag har, med en mångfald av risktagare, och gör den än bättre. Sedan förmögenhetsskatten avskaffades och ISK tillkom har antalet rika ökat i Sverige. Det är en bra sak för alla. Inte bara de som är det. Fler rika kan ta risk då de kan avstå från pengar idag för något bättre imorgon. En del av dessa personer kommer att ta en extra stor risk (med potential till större utdelning längre fram) genom att finansiera i tidiga skeden t.ex. cleantech. Ju fler kapitalister desto högre sannolikhet att entreprenörer hittar någon som passar just deras företag. Någon som delar samma vision och passion. Någon som accepterar misslyckanden så länge ansträngningen varit stor och avsikten ärlig. Denna någon kan inte ersättas av en statlig fond eller ett lån från EIB. Det måste vara någon med erfarenhet, passion och kunskap, något som knappast kännetecknar byråkrater i Bryssel eller Stockholm.

Level playing field. Detta begrepp har totalt missbrukats de senaste åren av nystartade bolag i syfte att få fördelar existerande industri upplevs ha. Begreppet bör inkludera samtliga företag, nuvarande och framtida, och företagare i hela landet. Antingen är det du gör lagligt och därför lika mycket värt inför staten som någon annan. Eller så är du det inte. Faktum är att politiker inte har någon som helst aning om vilka produkter eller tjänster vi kommer efterfråga imorgon men behöver inte misströsta för det. Det vet vi som ser oss som företagare inte heller. Vi har aningar, känslor och förhoppningar. Tillfällig hybris får oss att riskera egen tid och kapital för att försöka uppnå något andra vill ha. Lyckas vi, ofta genom att anpassa och ändra ursprungsidén till den verklighet vi möter, får vi möjlighet att söka andras kapital och förtroende och vi kan växa. När några få av oss har lyckats så väl att vi har stabil försäljning och vinst kan vi få lån i bank och behöver inte längre dela med oss av vårt ägande. Vinsten för kunden och samhället fortsätter dock att delas i allt större skala. Att göra precis tvärtom (politiker pekar, miljardär lovar, statens skattemonopol ställs till förfogande, lånen är enorma långt innan produkt kan tillverkas och orderboken består av avsiktsförklaringar) är och har alltid varit en given katastrof och kommer så förbli.

Sven Sahle
företagare