Krönika Medborgarskap Den 1 juli 2001 infördes en ny lag om svenskt medborgarskap som möjliggjorde dubbelt medborgarskap och innebar ett politiskt accepterande av dubbla lojaliteter.
Betydelsen av medborgarskapet är enligt svensk lag ”ett rättsligt förhållande mellan medborgaren och staten som medför rättigheter och skyldigheter för båda parter. Medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige.”
Samtidigt ställs närmast obefintliga krav i praktiken för att få ingå detta ”rättsliga förhållande”, särskilt på ”skyldighetssidan” där obalansen är som störst. Man kan faktiskt som ny svensk medborgare sakna all kunskap om Sverige, inte dela västerländska värderingar, inte tala svenska och dessutom vara medborgare i ett annat land.
Lagen från 2001 kom till flera år innan de mycket stora mängderna utomeuropeiska invandrare av olika anledningar sökte sig hit och en betydande andel av dem som inte kan eller inte vill styrka sin identitet kan ändå bli medborgare i Sverige.
Det var länge i praktiken tabu att ens tala om problem kopplade till det slappa utfärdandet av medborgarskap, trots uppenbara stora konsekvenser för hela det svenska samhället. Det är ett ovedersägligt faktum – vare sig man gillar det eller inte – att det sker en demografisk förändring som omdefinierar det svenska samhället och den svenska nationen i grunden.
En omfattande mängd människor med väsensskilda kultur- och moralsystem – och nästan alltid medborgarskap också i andra länder – har under många år kunnat rösta i svenska riksdagsval och till exempel inneha ämbeten som tidigare endast varit tillgängliga för personer med enbart svenskt medborgarskap, enbart lojalitet mot Sverige. De har till och med ända fram till för bara något år sedan på Migrationsverket kunnat besluta om svenskt medborgarskap för andra invandrade som sökte det.
Det fanns tidigt skäl att ifrågasätta det sunda i att tillåta dubbelt medborgarskap, såväl principiellt som sett till uppenbara konsekvenser. Sverige är en demokrati och alla medborgare ska behandlas lika. Att det på politiska poster i kommuner och regioner och, i förlängningen, riksdag och regering, kan komma att sitta en stor andel, i vissa fall en majoritet, svenska medborgare med starka lojaliteter också i andra länder, som vill införa förändringar som står i kontrast mot de ursprungligt svenska är därmed helt möjligt. Naiviteten (”såg det inte komma”) och viljan att vara till lags har varit dominerande med konsekvensen att det svenska samhället utmanas av andra värderingar och lojaliteter och att det blir allt svårare att hålla ihop landet.
Före 2001 var det inte möjligt att inneha två medborgarskap. Man fick välja. Den som kom från ett land som inte tillåter att man avsäger sig medborgarskap, eller där det är både dyrt och krångligt, kunde leva i Sverige på samma villkor och med samma rättigheter som medborgarna i landet, med två undantag: de fick inte fick rösta i riksdagsval och de kunde utvisas om de begick mycket grova brott (våldtäkter, mord, bombdåd etcetera).
De negativa följderna av dubbla medborgarskap har blivit tydliga och frågan om hur medborgarskapet ska utformas i framtiden har efter drygt två decennier blivit högaktuell sedan ledande politiker, inte minst statsministern, lyft behovet av en reformerad grundsyn på det svenska medborgarskapet.
Den 20 februari 2023 skrev jag på min sajt:
Säpo: “Dubbelt medborgarskap är en viktig faktor att väga in vid säkerhetsprövning”. Migrationsverket fanns inte med bland remissinstanserna…
I den tas Säpos oro och farhågor upp:
”Dubbelt medborgarskap, familjeband till utlandet eller betydande ägarintressen i ett annat land. Det är exempel på omständigheter som ska vägas in i den sårbarhetsbedömning som görs när personer söker jobb i säkerhetskänsliga verksamheter.”
Och:
”En problematik är att auktoritära stater kan sätta press på personer i Sverige genom att hota med repressalier mot familjemedlemmar i ursprungslandet. Det här är omständigheter som redan i dag ska vägas in vid säkerhetsprövning. Men Säpo upplever att arbetsgivare drar sig för att göra det, eftersom det kan framstå som diskriminerande att lyfta frågor om sårbarhet kopplad till utländsk bakgrund.”
I texten redogörs också för hur man ser på dubbelt medborgarskap i de övriga nordiska länderna.
Borde Sverige återgå till den ordning som gällt och fungerat väl i alla år fram till den 1 juli 2001 eller fortsatt tillåta dubbelt medborgarskap men med vissa skärpningar av kraven för att beviljas det?
