Historien om Jason Arday behöver vid det här laget knappast återberättas. Hela världen vet nu hur pojken som sades ha varit stum till elva års ålder och analfabet till arton blev den yngste svarte professorn i University of Cambridges historia – och hur sagan rämnade i förra veckan. De över hundra ställena i doktorsavhandlingen som visade sig hämtade ur en annan forskares avhandling, intervjucitaten ur egna studiegrupper som återfanns ordagrant i andras studier, insamlingsmiljonerna som inte gick att spåra, gästprofessurerna som lärosätena aldrig hört talas om, tv-serien han sagt sig ha medverkat i fastän den börjat sändas tjugoett år före hans födelse. Den 5 augusti, några timmar efter att Cambridge till slut meddelat att en utredning skulle inledas, avgick han genom ett öppet brev där inte en enda sakuppgift bemöttes. Allt löstes upp i tal om ”berättelser” som omgett honom, om personligt lidande och om familjen, följt av löftet med frälsargestaltens kadens: Jag kommer tillbaka, starkare och visare. Kvar står repliken till journalisten från The Guardian som inte kunnat belägga hoten han sagt sig ha utsatts för, svaret som sammanfattar hela karriären: ”Jag trodde att ni bara skulle tro mig.”
Bedragare har funnits i alla tider. Frågan är inte varför bedragaren ljuger, utan varför alla tror honom och i detta fall hur några av världens mest högutbildade människor, vid ett universitet vars hela existensberättigande är kritisk prövning, kunde falla så pladask. Journalister ifrågasatte inte Arday. Tillsättningskommittén, enhälligt röstande, tycks inte ha läst hans texter – där fanns annars stavfel redan i avhandlingstiteln. Fakultetschefen förklarade honom vara ”bäst i världen” i ett inslag för BBC.
Svaret är inte dumhet. Människor är inte dumma, allra minst professorer. Människan är utrustad med förmågan att pröva påståenden mot verkligheten. Ända sedan grekerna äger vi den induktiva metoden, konsten att gå till exemplen och på logisk väg nå en gemensam förståelse av hur världen fungerar. Ändå når vi sällan dit, och skälet är den mänskliga naturen. Vi dras mot den gängse meningen, mot det som uppfattas som den rätta läran. Den som säger något hon vet är lögn, och vet att hon belönas för det, kommer att kämpa för den lögnen.
Den som strikt följer beläggen vart de än leder hamnar förr eller senare på kollisionskurs med det bekväma och renläriga, och får betala med sin popularitet. Sanningssökande är därför inte i första hand en fråga om intelligens utan om pris. Ju mer en människa har att förlora – karriär, anseende, gemenskap – desto dyrare blir sanningen och desto billigare lögnen. Det är därför de högst utbildade ingalunda är de svårast lurade. De är tvärtom de som har mest att vinna på att tro rätt saker.
De få som frågade fick betala dyrt. En pensionerad professor som artigt bad om förklaringar avfärdades med att vidare kontakt utgjorde ”mobbning och trakasserier”, en journalist blev uppringd av Metropolitan Police med uppmaningen att lämna professorn ifred – en åtgärd polisen sedan tvingats beklaga – och tidskriften som hade en färdig granskning redan 2025 lade ner den efter brev från en förtalsbyrå. Lägg för övrigt märke till vilka det var som frågade. Det var pensionerade professorer och utomstående, människor utan karriär att förlora. De som ännu hade tjänster att skydda teg.
Arday uppfyllde så många människors drömmar att det verkade opassande att ställa sig frågande. Vid tiden för utnämningen hade Cambridge fem svarta professorer och stod efter Black Lives Matter under tryck att visa handling. Arday var inte en kandidat bland andra – han var drömmen i förkroppsligad form, så perfekt kalibrerad för DEI-byråkratins önskelista att han knappast hade kunnat uppfinnas bättre: svart, fattig uppväxt, autism, dyslexi, epilepsi, stumhet, förföljelse. Varje ruta ikryssad.
Förkortningen DEI – Diversity, Equity, Inclusion – råkar vara latin för ”av Gud”, och ordet woke, väckt, leder tankarna till en väckelserörelse. Det är mer än en ordlek. En väckelserörelse behöver helgon, och helgon behöver mirakler – ju större under, desto starkare tro. Arday levererade båda, och de troende gjorde vad troende gör: de trodde.
De människor som oftast talar om ”alla människors lika värde” bedömer inte människor lika. I deras kalkyl är svart hudfärg mer värd än vit, fattig bakgrund mer värd än välbärgad, sjukdom mer värd än hälsa, offerskap mer värt än vanlig hygglig strävan.
Arday hade förstått prislistan och levererade efter den. Miraklen var inte en svaghet i hans ansökan – de var själva meriten. Ju osannolikare berättelse, desto större dess värde, och desto farligare att tvivla, ty tvivlaren kunde stämplas som rasist. En ordning som belönar lidandeberättelser och bestraffar kontrollfrågor kommer att få fler lidandeberättelser och färre kontrollfrågor. Det är inte en olyckshändelse. Det är ett incitamentsystem.
Så sent som dagarna före avgången samlade ett solidaritetsupprop fjortontusen underskrifter, där anklagelserna kallades falska och kopplades till rasism. Arday sammanfattade sitt försvar i The Times med orden: ”Jag har inte mördat någon.” Det är ju sant. Också en mytoman talar ibland sanning. Men när en professor vid ett av världens främsta universitet reser ribban till mord har något gått sönder som är större än en enskild karriär.
De verkliga förlorarna är som alltid andra. De svarta forskare vars äkta meriter nu kommer att mötas av misstänksamhet. De studenter som fått lära sig att berättelsen slår beläggen. Och sanningen själv, som i denna affär visade sig ha färre vänner än en god historia. Baron von Münchhausen drog sig som bekant upp ur träsket i sitt eget hår. Det behövde aldrig Arday göra. Han lyftes av andra – av ett etablissemang som så innerligt ville att sagan skulle vara sann att det avskaffade frågorna. Vår tids Münchhausen har lämnat Cambridge, men de krafter som lyfte honom är kvar, oskadade och ogranskade. Den som undrar vad de ska lyfta härnäst behöver bara vänta.
Dan Korn
