Magdalena Andersson har en inövad talepunkt för frågan om hur hennes politiska förslag ska kunna förverkligas, trots att hennes samarbetspartier vill något helt annat.
Ju fler som röstar på Socialdemokraterna, säger hon, desto större mandat får hon att driva socialdemokratisk politik.
Det är ett ickesvar. Socialdemokraterna har ungefär 30 procent i opinionen, och måste kompromissa med både Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet för att nå regeringsmakten. Även om Magdalena Andersson skulle göra en gudabenådad valrörelse och få uppåt 35 procent – en politisk motsvarighet till att vinna på Lotto – skulle hon behöva kohandla bort centrala vallöften.
Frågan om slopade mängdrabatter vid upprepad brottslighet är ett tydligt exempel. Socialdemokraterna säger att de har ett eget förslag för att avskaffa mängdrabatterna, och är därför motståndare till högerregeringens reform.
Men både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ha kvar mängdrabatterna. Alltså har Socialdemokraterna inget stöd för sitt förslag. Det kommer inte att hända. Och så är det på punkt efter punkt.
Under hela mandatperioden har Magdalena Andersson gjort sitt yttersta för att framstå som så nära Tidöpartierna som möjligt. Hon vill ha en stram invandring, påstår hon. Hon vill ha strängare straff. Hon säger sig vilja ha pålitlig kärnkraft i vägguttagen och billig bensin i tanken.
Men inget av det Magdalena Andersson lovar kan hon genomföra. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet vill släppa lös invandringen igen. De är emot kärnkraft. De vill höja priserna på drivmedel. De vill helst inte låsa in brottslingar.
Det finns ingen väg ut ur dilemmat för Socialdemokraterna. Kollegorna till vänster kommer inte att acceptera att behandlas som passiva stödpartier. Vänsterpartiet har kongressbeslut på att rösta ner varje regering de inte själva sitter i. Miljöpartiet har samma inställning. Centerpartiet har dessutom ytterligare röda linjer.
I praktiken finns inte den socialdemokratiska politiken.
I allra bästa fall kan en socialdemokratisk valseger innebära fyra år av handlingsförlamning. Att de inbördes splittrade vänsterpartierna inte kan komma överens om någonting. Att Magdalena Andersson tvingas förvalta det som ärvs från Tidöavtalet, snarare än att bygga nytt.
Men det sannolika är tyvärr att fyra år med rödgrönt styre skulle medföra en rad dyra och dåliga kompromisser. Det blir mer en pyttipanna av miljöpartistisk, vänsterpartistisk och centerpartistisk politik med socialdemokratisk garnering. Dyrare bensin, otillräcklig elförsörjning, större utanförskapsområden, otryggare gator – men kanske med så kallat feministisk utrikespolitik.
Det är detta som Magdalena Anderssons ickesvar är avsett att dölja. Ju fler som röstar på Socialdemokraterna, desto större mandat för socialdemokratisk politik, upprepar hon.
Men sanningen är att det inte finns något mandat för socialdemokratisk politik.
Per Gudmundson är redaktionschef för 100%.
