Ibland förstår man att journalister lever i en bubbla, men den bubblan kan vara riktigt farlig. Som den senaste stora mediesnackisen bland oss som kan kallas för de tjattrande klasserna, vilken utspelade sig häromdagen. Det var en panel i Sveriges Radio där läsarna skulle inkomma med frågor. En av deltagarna i panelen var och är en av Dagens Nyheters medarbetare i Sydamerika. En kunnig journalist som milt uttryckt trampade i klaveret den här gången. Det förtjänar dock inte den mediala kölhalning som denna person senare utsattes för.
Poängen med dessa paneler är att vanliga lyssnare ska kunna höra av sig med frågor och en fråga handlade om att frågeställaren och dennes partner inte hade ett speciellt bra intimt samliv. Om detta kan man ha åsikter men flams, trams och sex har varit en del av media alltsedan vi på 1700-talet fick riktiga tidningar. Den här DN-journalisten tyckte då att frågeställarens partner borde besöka prostituerade i Köpenhamn för att bli bättre i sängen och helvetet bröt lös. Han – DN-journalisten är en man – blev utvisad ur studion och incidenten blev viral och fick beröm från jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) och Centerpartiets partiledare Muharrem Demirok. Ett unisont fördömande och programledaren Farah Abadi kunde inkassera en massa klappar från dem som tyckte precis som hon. Men det är här som skon klämmer för att använda en allmän metafor.
För det första handlar det om en panel. Där måste människor få tillåtelse att uttrycka åsikter som även andra människor finner förkastliga. Man kan ha diametralt olika åsikter men ändå enas om att man har diametralt olika åsikter. Tänk bara på att vi har passerat årsdagen av den värsta pogromen mot judar sedan andra världskriget och att exempelvis vänsterdebattören Kajsa Ekis-Ekman har beskrivit Hamas i ord som en folkrörelse, utan att kölhalas. Att ”Ekis”, som hon i vanliga fall kallas, uttrycker sig som en tomte inom en viss fråga fråntar inte att hon sylvasst har försvarat yttrandefriheten. Precis som hennes föregångare Jan Myrdal ibland gjorde och att de båda presenterade argument som var och är värda att bemöta. För det andra handlar det om att vi, trots att vi anser oss vara ett av världens mest progressiva länder, har en sekulär religion där vissa saker helt enkelt inte får ifrågasättas. Det kan handla om narkotikalagstiftningen eller för den delen sexköpslagen. På ett personligt plan är jag tämligen nollställd till de båda, men att utmåla länder som Nederländerna, Belgien eller för den delen Danmark som helvetet på jorden är helt fel väg att gå. Om man tycker att köp av sexuella tjänster är legitimt måste man kunna få argumentera för detta utan att slängas ut ur panelen. Vad programledaren Farah Abdi gjorde kan kort och gott kallas för dygdesignalering.
Slutligen handlar det om formatet. Om Public Service tillåter att programledare väljer att avvisa paneldeltagare för åsikter som inte faller programledaren i smaken är det en farlig väg att gå. Dessutom kan man lägga till att det är ett stort antal paneldeltagare genom åren som uttryckt sig betydligt mer provokativt än denna DN-journalist, som förvisso lät sunkig men ändå spontant svarade på en fråga som han tyckte var relevant. Varför han inte bemöttes med argument övergår mitt förstånd. Moralkakor smakar gott för stunden, men om man har avancerat till programledare i ett av Sveriges främsta radioprogram borde man kunna ha ett större mått av gravitas än detta. Till detta ska läggas att toppolitiker absolut inte ska recensera privatpersoner i media. Det tillhör totalitära regimer och den utvecklingen vill ingen som är en vän av demokrati och yttrandefrihet ha. Men vi lever i ett land som stundvis kan kallas för en svart komedi, alternativt en sängkammarfars och förlusten kommer vara pressfriheten. Det är därför sådant som i vanliga fall skulle kunna kallas för en petitess blir av yttersta vikt. Tyvärr kommer nog den här utvecklingen att fortsätta innan det blir bättre och det är bara att beklaga.
David Lindén
Historiker och författare