För er som inte vet vad Arvsfonden är eller hur det fungerar är det där döda människors pengar och tillgångar hamnar när de inte har arvingar. Rätten att ärva kusiner tog Socialdemokraterna bort 1928. Skälet är lätt att gissa. Någon politisk strateg kom på att om kusiners arvsrätt försvann skulle antalet döda med tillgångar men utan arvingar öka radikalt och då kunde ju staten få pengarna, vilket också blev följden.
Från början finansierade Arvsfonden viktiga saker som inte staten, ännu, finansierade, som mödravård och barnomsorg. Men sedan många decennier har Arvsfonden uteslutande varit en pengakran för diverse bidragsentreprenörer i kombination med stora aktörer inom andra områden som får finansiering från annat håll och använt fonden som extrapengar.
I mina egna granskningar kan man till exempel se att studieförbunden, som får dela på flera miljarder per år via Folkbildningsrådet, satt i system att vigga fonden på extra pengar, där ABF är den som får absolut mest varje år. Kommuner som vill dryga ut kassan är också stora mottagare, där Arvsfonden finansierat allt från språkcaféer till skateboardramper.
Arvsfondens kapital uppgår idag till 12,3 miljarder och det växer med över en miljard per år. 2023 kom 1,3 miljarder in. Detta beror även på att Arvsfonden driver mycket aktiva rättsprocesser mot dödsbon, tyvärr. Staten kräver nämligen att maximera sina intäkter från döda människor och än så länge finns inga förbud mot att fonden satsar orimligt stora resurser på att processa mot potentiella arvingar. Rakt av oanständigt tycker jag.
Riksrevisionen granskade bidragen till föreningar och slutsatserna är som jag hade förväntat mig – oerhört kraftig kritik. År efter år har fonden undkommit granskning och Riksrevisionen konstaterar att det varken fungerar ändamålsenligt eller effektivt. Bristerna är så stora att de rekommenderar att fonden avvecklas helt.
Projekten som söker har, precis som jag funnit, i huvudsak handlat om att finansiera löner och inga små löner heller. Kontrollen av de sökanden är obefintlig och ingen kontrolleras mot några register, som Skatteverket eller Kronofogden. Inte heller kontrollerar fonden om de sökanden verkligen har kapacitet att genomföra de oftast stora projekt som beskrivs i ansökan. När målen inte nås finns inga konsekvenser utan föreningar kan bara skriva någon förklaring och inga återkrav skickas.
Den allvarligaste slutsatsen är dock att Riksrevisionen funnit bevis på att fonden utnyttjas av ekonomiska brottslingar och demokratihotande brottslighet. Både bland anställda och projektägare. De som fått projektbidrag är dessutom kraftigt överrepresenterade i penningtvättsregistret.
Döda människors pengar har gått till att tvätta kriminellas pengar genom bluffprojekt, med andra ord.
Däremot delar jag inte Riksrevisionens slutsatser att man borde avveckla verksamheten och införa pengarna i statsbudgeten.
Det är i grunden en fin tanke att avlidna människors tillgångar inte går till spillo och leder till något gemensamt gott. Mitt förslag har därför i många år varit att göra om Arvsfonden till Statliga offerfonden.
Dit skulle alla möjliga offer för offentlig försummelse kunna söka kompensation. Att utsättas för brott är i grunden ett svek från den stat som är satt att skydda dig. Men ersättningen brottsoffer får idag är skamligt låg. Vi ska fortsätta döma ut skadestånd från förövarna men utöver det borde Statliga offerfonden kunna betala ut ersättning för alla brottsoffer som söker.
Offer för terrorbrott, för gängskjutningar och sprängningar borde också kunna söka ersättning. Människor som farit illa i fosterhemssystemet, eller i offentliga institutioner likaså. Offren för Bataclan-dåden 2015, där islamister mördade 130 och skadade 350 människor på och utanför en konsert, fick upp till 10 miljoner kronor var i kompensation av franska staten. Men de som var med på Drottninggatan har inte fått något ännu, inte ens de anhöriga till de som dog.
En Statlig offerfond skulle kunna bli en riktig upprättelse för alla människor som på olika sätt blivit offer för statlig och offentlig försummelse. Då skulle också livsverket för alla de döda som bidragit till fonden på riktigt göra stor nytta.
Deras död skulle skänkas en större mening, de som dog utan arvingar.
Låt inte Arvsfonden usla verksamhet leda till något så meningslöst som att hällas ner i det stora hål vi kallar statens budget.
Avkastningen samt alla nya pengar i fonden skulle ge nästan två miljarder per år att dela ut. Pengarna skulle kunna göra enorm skillnad i massa människors liv som på olika sätt drabbats av saker de inte borde utsatts för.
En statlig offerfond skulle också kunna kompensera för alla de år där andra döda människors pengar hällts ner i helt meningslösa projekt för att finansiera höga löner åt folk som inte vill ha riktiga jobb och kriminella som hämningslöst utnyttjat ännu en bidragskran som staten öppnat utan kontroll.
Rebecca Weidmo Uvell
Högerdebattör och författare
