Den svenska lånemarknaden uppvisar en märklig anomali när det kommer till utlåning till äldre. Medan yngre låntagare med osäkrare ekonomiska förutsättningar erbjuds förmånliga villkor, möter landets seniorer en helt annan verklighet – trots att de ofta har betydligt bättre säkerheter att erbjuda.
Ett belysande exempel är en 30-årige bilförsäljare som utan större svårighet kan låna upp till 80 procent av en lägenhets värde på Kungsholmen i Stockholm. Banken erbjuder en ränta på 2-4 procent, trots att säkerheten är relativt osäker. Arbetslöshet, spelberoende eller sjukdom kan snabbt förändra återbetalningsförmågan, och en tvångsförsäljning kan resultera i att försäljningspriset hamnar under belåningsgraden.
Dessa uppenbara risker är inräknade i bankens riskpremie. Logiskt nog sjunker räntan ytterligare om samma person väljer att belåna endast 50 procent av bostadens värde – ju lägre risk, desto lägre ränta. Detta är en grundläggande princip inom bankväsendet.
Men när det gäller seniorlån, även kallade 60-pluslån eller pensionärslån, kastas logiken över bord. Trots att belåningsgraden aldrig överstiger 50 procent tar långivarna ut räntor på 7-9 procent. Det sker alltså trots en närmast optimal säkerhet i botten. Än mer problematiskt är att räntan läggs på lånesumman, vilket skapar en ränta-på-ränta-effekt som får skulden att växa lavinartat. Ett lån på två miljoner kronor växer på det sättet till över fyra miljoner kronor på bara tio år.
Dessutom tillkommer en rad extra kostnader: värdering, nya pantbrev, eventuell ränteskillnadsersättning för att lösa gamla lån och diverse administrativa avgifter. Allt detta påförs låntagaren trots att grundprincipen inom finansvärlden är att säkrare pant ska ge lägre ränta. Vid 85 års ålder kan en person belåna sin bostad upp till halva dess värde, och eftersom långivaren själv värderar fastigheten är risken för ett värdefall under den nivån inom en 5-10-årsperiod i princip obefintlig.
Den enda reella risken för banken uppstår om till exempel en 85-årig låntagare skulle leva till hundra års ålder, då lånesumman teoretiskt skulle kunna överstiga bostadens värde. Men även i sådant extremfall har banken redan inkasserat tio års överränta. Andelen hundraåringar bland seniorlåntagarna torde dessutom vara försumbar.
Det är anmärkningsvärt att de traditionella bankerna lyser med sin frånvaro på denna marknad. Deras uteblivna närvaro väcker frågor om huruvida de anser att denna typ av utlåning är etiskt försvarbar. Den höga räntenivån på seniorlån framstår som särskilt stötande eftersom den drabbar en grupp som ofta har begränsade möjligheter att förbättra sin ekonomiska situation.
Det är hög tid för ansvariga myndigheter att genomlysa den här marknaden och införa en striktare reglering. Den nuvarande situationen, där äldre människor erbjuds lån med oskäliga villkor trots mycket god säkerhet, är närmast att betrakta som systematiskt missbruk av en utsatt grupp. Särskilt allvarligt är det faktum att denna utlåning sker med bostaden som säkerhet – ofta den enda betydande tillgång som många äldre har.
Dagens seniorlån framstår som ett cyniskt utnyttjande av äldres behov av kapital, där långivare tar ut överräntor som saknar motsvarighet i den faktiska risknivån. Detta system måste reformeras i grunden för att lånevillkoren ska vara rimliga även för landets seniorer.
Merit Wager
