Sveriges hjärta är knivskuret

Världen behöver modiga människor, som törs agera och stå upp det goda. Men när civilkurage kan leda till misshandel – eller döden – tystnar fler.

I helgen hände det igen. En man blev misshandlad av 4–5 personer efter att ha tillrättavisat ett antal unga som han tyckte betedde sig illa.

Det är inte första gången det straffat sig att vara modig, men lika illa varje gång. För varje händelse nöts den värdefulla tilliten mellan människor ner, eroderar, vittrar sönder.

Varannan svensk har blivit mindre benägen att visa civilkurage än för ett år sen, särskilt vid våldsbrott, enligt en undersökning från Aftonbladet/Demoskop som kom i maj.

Sannolikt är förändringen en konsekvens av att 39-årige Mikael mördades i april i Skärholmen när han agerade superhjälte gentemot några unga kriminella. Det var bara en händelse i raden av många där civilkurage bemötts med våld.

Jag har full förståelse att fler fegar. Om de som reagerar och agerar mot bus och bråk själva möts med slag eller knivar kommer till slut ingen att våga. Då blir folk tysta, passiva och rädda – och då vinner de högljudda och aggressiva.

Men vad händer med ett samhälle när den sociala kontrollen förintas av hotfulla, auktoritära individer och gäng? Polisen och myndigheter kan ju inte finnas i varje vrå. Staten kan inte göra allt. Vi måste även hålla ordning på varandra i vardagen för att samhället ska funka.

I både uppfostran av barn och kompiskontroll måste vi pusha varandra till respekt på mikronivå. Vi behöver fräsa när vi kränks, och le när vi behandlas med respekt. Tillit byggs när den som försöker sno åt sig får en tillsägelse, medan den som är generös belönas med värme. Så formas gemenskap, ett Sverige fyllt av individer som lär sig leva ihop.

För att social kontroll ska fungera behövs samvete, en instinkt kring vad som är rätt och fel, och att hjärtat är större än egot. I grunden måste folk känna skam om de får en åthutning, annars bryr de sig inte ett jota om tanter som ger dem ”onda ögat”. De empatibefriade riktar kniven mot den som har synpunkter, i stället för att skämmas.

Både det goda och det onda finns ju hos människan. Vi kan vara solidariska, men också själviska. Vi är vara snälla, men också elaka. Vi kan visa omsorg, men också vara riktiga svin. Vilken sida som plockas fram beror bland annat på vad som belönas och bestraffas. Inte bara av rättsväsendet, utan kanske främst på gräsrotsnivå.

Tyvärr hämmas gräsrotsuppfostran av att män misshandlas när de säger till stökiga ungdomar. För varje gång som medierna rapporterar om våldet kommer hederligt folk att dra sig undan. Om ungdomsgängen visar huggtänderna i stället för ånger när man markerar lär färre markera.

Till slut tystnar vi och gömmer oss darrande i ett hörn. Ser på i stället för att sätta stopp. I tystnaden kliver de högljudda fram. Om hot går hem lär de fortsätta hota.

Vi vet att mycket av gängvåldet drivs av lättkränkta personer med antisocialt dominansbeteende, som tänder till för minsta lilla. Hederstänk och machokultur får pojkar att hetsa upp sig för småsaker. De vill hämnas om de känner sig hotade. Det kan verka avskräckande för alla som möter dem.

Lösningen på problematiken är inte lätt att hitta. Hur får vi fler att våga? Hur får vi fler att ta ansvar? Hur byggs moral? Hur formas människor och samhällen?

Det behövs en kombination av politik och att vi alla kliver fram innan det är för sent och stök ens uppkommer. Uppfostran i hemmen, fostran i skolan och ett rättssamhälle med tydliga regler, och sanktioner. Vuxna i myndigheter måste agera aktivt, och undvika att ignorera problem. Listan är lång.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Vad gör du idag?