På torsdag startar Bokmässan i Göteborg. Det är ett evenemang som för övrigt fyller 40 år och anses vara en av Nordens ledande litteraturmässor, en av anledningarna till att den genom åren har lockat internationella författare som Gore Vidal, Anthony Beevor eller för den delen valfri Nobelpristagare. Lite skämtsamt skulle man kunna säga att den är en tolvtaggare, men att den ändå går förbi obemärkt när det kommer till gemene man.
Sverige har haft hög läskunnighet sedan 1600-talet och för att vara ett så pass litet land har vi presterat mycket god litteratur. Ändå har man en konstig syn på författare. Det är något andra gör och man ska helst bära basker och vara en del av ”kultureliten”, som få riktigt kan identifiera. På många sätt hade Jan Myrdal förfärliga åsikter och var nog, troligtvis, en förfärlig person. Men ibland kunde han formulera sig som när han sa att det var skillnad på att vara författare och författaré. Det sistnämnda anses finare hos etablissemanget, medan en författare är någon som faktiskt får läsare. En författare tenderar också att ha en bakgrund inom andra yrken än att bara sitta på kammaren och skriva böcker. Likt läkaren PC Jersild, läraren Kerstin Ekman eller psykiatrikern Åsa Nilsson. Med en fot i det vanliga yrkeslivet träffar man människor och lär sig att förstå mellanmänskliga relationer. Det sistnämnda är grunden för all god skönlitteratur från Illiaden till bästsäljande deckare.
En gång i tiden hade vi jurister som var skickliga författare. Henning Sjöström skrev romanen Silverarken om Korpelarörelsen, vars framfart mycket väl skulle kunna bli ett härligt skrämmande Netflixdrama. Hans adept Leif Silbersky åstadkom tillsammans med journalisten Olof Svedelid serien om advokat Rosenbaum. Under senare år har vi Jens Lapidus som tack vara sin Snabba Cash serie bidrog till att vanliga dödliga lärde sig om brottslighet i förorten. Dessa kanske inte är Nobelprislitteratur men fick nog ett antal unga människor intresserade av juridik. Men den främste av våra litterära jurister är och kommer nog alltid att vara Stig Strömholm. Om den mannen går det att säga mycket positivt: Rekordung professor i straffrätt, författare till flest antal understreckare i Svenska Dagbladets historia och stridbar rector magnificus vid Uppsala universitet. Strömholm är den bästa ledamoten Svenska Akademien aldrig fick och på fritiden skrev han läsvärda romaner om romarriket. Att använda uttrycket renässansman kan tycka klyschigt, men det finns inget bättre ord för att beskriva någon som trots fyllda 90 åstadkommer läsvärda artiklar och recensioner när andan faller på.
I sina memoarer beskriver Strömholm hur juridiken hjälpte honom att bli en skönlitterär författare. I korthet menar han att juridik visserligen är lagar och regler, men också ett stort mått av filosofi där det gäller att pröva sig fram. Precis som när det gäller att skildra relationen människa till människa och att vi kanske inte är helt olika dem som levde i 400-talets Frankrike. Visserligen har vi andra regler idag, men hjärnan har inte utvecklats så pass mycket sedan det gamla Rom. Det är en god tumregel för den som vill skriva en roman. Ytterligare en god regel är att man inte ska ge ut sina böcker själv, för om du inte lyckas övertyga ett förlag kommer du ha svårt att locka läsare. Men det sistnämnda är ingenting som Sveriges mest intellektuelle jurist har lidit av. Det är därför han kan inspirera andra.
En from förhoppning vore att flera som kan juridik fattar pennan och vågar att kasta sig ut i det okända. Skriv romaner som gärna får utspela sig i domstols eller polismiljö. Visa att det dagliga arbetet går att skildra på ett läsvärt och tankeväckande sätt. Låt huvudpersonen vara åtalad eller kanske en förhärdad brottsling för att vända på steken.
Det kommer att bli intressant och rolig läsning för oss som kan ytterst lite om rättsväsendet men som gillar en god roman. Kanske ses vi då på Bokmässan inom en snar framtid.
David Lindén
Historiker och författare
