Debatten om regeringens lagförslag om utvidgad informationsplikt har väckt starka reaktioner. Kritiker ser lagen som en ’angiverilag,’ medan regeringen ser den som en nödvändig åtgärd för att upprätthålla lag och ordning.
Regeringen vill stifta en lag som ålägger offentliganställda att informera polisen och Migrationsverket när de, i sin yrkesutövning, kommer i kontakt med personer som befinner sig olagligt i Sverige. Delar av de berörda samhällsinstitutionerna, fackföreningarna och deras anställda har uttryckt oro över lagförslaget, som de kallar ’angiverilagen’ och har protesterat mot den. Men regeringen anser att en sådan lag behövs för att komma tillrätta med att det kan finnas fler än hundratusen människor (inga exakta siffror finns, som var och en kan förstå) i landet som inte har laglig rätt att vara här.
En del offentliganställda har också meddelat att de inte kommer att följa en sådan lag. De menar att det skulle vara emot deras yrkesetik och att den ska stå över en lag om utvidgad informationsplikt. Och därmed också stå över utlänningslagen som stadgar att den som inte har rätt att uppehålla sig här ska lämna landet.
Till Dagens Nyheter säger Sveriges Lärares ordförande Anna Olskog:
”Om den så kallade angiverilagen införs kommer Sveriges lärare ge juridiskt stöd till lärare som vägrar anmäla papperslösa elever till polisen.”
Och så här skriver Akademikerförbundet SSR, på sin sajt under parollen Stoppa angiverilagen!:
”Trots omfattande kritik från offentliganställda och arbetsgivare går regeringen vidare med förslaget att offentligt anställda ska ange papperslösa.”
Och:
”Allmänhetens förtroende är helt avgörande för att våra offentliganställda medlemmar ska kunna göra sitt jobb. Om förtroende saknas leder det till att den som behöver välfärden mest kommer undvika att söka stöd och hjälp.”
För allmänheten, befolkningen, alla dem som vistas lagligt i landet, torde det snarare vara avgörande för tilltron till den offentliga sektorn att veta att lagar efterlevs i dess verksamheter. Att personer, som är en viktig del av det samhälle som ska stå för ordning och reda, meddelar att de inte kommer att agera enligt lag som fattas i den demokratiska ordning som hittills har gällt – har man tidigare inte hört talas om. Om människor börjar ta lagen i egna händer och välja vilka lagar de vill följa och vilka lagar de inte vill följa så upphör Sverige att vara en rättsstat och blir en helt ny sorts stat i EU, annorlunda än de andra.
Den 24 oktober demonstrerade ett antal fackföreningar, som representerar anställda inom välfärdssektorn, på Sergels torg under parollen ”Stoppa angiverilagen!’, undertecknat ”Facken i välfärden”. I uppropet kunde man läsa:
”Onsdagen den 24 oktober klockan 17:00 samlas vi på Sergels torg för att protestera mot planerna på en angiverilag. Regeringspartierna och SD förbereder ett förslag om att de som arbetar i offentliga verksamheter ska ange papperslösa personer till polisen och Migrationsverket.”
Demonstrationsrätten är skyddad i grundlagen, den är viktig, den gäller alla och den ska respekteras. Det finns inga krav på att det man demonstrerar mot/för tar hänsyn till vilka konsekvenserna skulle bli av de åsikter man framför om lagförslag som man finner misshagliga. Man behöver inte förklara varför man demonstrerar för att ens egenformulerade yrkesetik borde omöjliggöra en lag som är samhällsnödvändig. Man behöver inte komma med egna förslag på hur det stora samhällsproblem som en föreslagen lag ska försöka få kontroll över. Det räcker att man känner och tycker och hänvisar till sin yrkesetik. Regeringens, politikernas skyldighet däremot, är att se till hela landets bästa i alla lägen och då kan sådant som yrkesetik beklagligt nog ibland få stryka på foten. De offentliganställda har full rätt att demonstrera och protestera, men de har också en ovillkorlig skyldighet att följa lagen. Och regeringen, politikerna har en lika ovillkorlig skyldighet att lyssna på folket, på dem som är missnöjda med en lag och dess följder.
Det här fallet väcker ovanligt starka reaktioner hos väldigt många offentliganställda. Det kanske skulle vara bra om de ville säga något om vad de anser är ett bättre förslag på hur Sverige ska komma hantera det katastrofalt stora antalet personer utan uppehållsrätt om ingen anmäler dem till myndigheterna. Inte bara, som ”facken i välfärden” och andra, meddela att de kommer att ta till olika åtgärder för att undvika att följa lagen utan att alls beakta konsekvenserna av att den inte följs blir för befolkningen säkerhetsmässigt och ekonomiskt. Och för Sveriges ställning som rättsstat, när personer utan rätt att vistas i landet blir kvar och ökar i antal.
I nästan vilket land som helst – i varje fall inom EU – är det naturligt att man har en ordning enligt vilken människor ges rätt att bo, leva, arbeta, studera i ett annat land än sitt hemland. Man har migrationsmyndigheter som genom asyl- och andra invandringsprocesser avgör om en person enligt landets utlänningslag ska beviljas rätt att uppehålla sig i landet. Den som får avslag på sin ansökan har inte rätt att bli kvar utan ska lämna landet. Den här ordningen fungerar inte i Sverige. Exakt hur många som uppehåller sig här utan att ha rätt till det vet förstås ingen. Men en uppskattning om att det kan röra sig om över hundratusen har nämnts som realistiskt, både från polishåll och av migrationsminister Johan Forssell.
Det handlar om personer som inte lämnat Sverige när de fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Det är dem som så många offentliganställda inte vill anmäla till myndigheterna när de träffar på dem i sin yrkesutövning, med hänvisning till sin yrkesetik. De vill därmed inte medverka till att förhindra att kanske fler än hundratusen människor blir kvar här i ett liv i hopplöshet helt utanför samhället, inte sällan i misär och med risk för att bli kriminella eller bli utnyttjade på olika sätt av samvetslösa personer.
I Regeringsformens 1 kap. 9 § anges:
”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”
”Likhet inför lagen” betyder inte att lagen är lika för alla. Den gör skillnad på människor som är lagligt bosatta här och människor som befinner sig här illegalt. Och det ges inget utrymme för offentligt anställda att agera som de själva tycker. Det finns väl knappast någon som vill ha en poliskår som agerar efter en egen utformad ”yrkesetik” och inte som lagen stadgar… Skulle man kunna välja att agera enligt sin personliga – eller ens kollektiva – ”yrkesetik” till den grad att man kan välja om man ska följa en lag eller inte, då upphör Sverige att vara en rättsstat.
* Att ange någon är att lämna upplysningar om någon annans (oönskade) verksamhet, vanligen till myndighet; ofta med tanke på svek eller förräderi.
* Att lämna information är att underrätta, upplysa.
Merit Wager
