Sverige har en lång tradition av stark statlig förvaltning. Men när landet 2025 håller sig med 367 myndigheter under regeringen, med drygt 262 000 årsarbetskrafter – cirka 5 000 fler än föregående år – och med omkring 47 000 fler än för tio år sedan – finns det fog att fråga: vad gör de alla egentligen?
Alltför ofta tycks lösningen på nya samhällsutmaningar vara att bygga ut den statliga förvaltningen – genom nya myndigheter, nya enheter, nya uppdrag.
En uppsjö av myndigheter
Nämnden för hemslöjdsfrågor inrättades 1981 för att främja hemslöjd genom att samordna ett 70-tal hemslöjdskonsulenter runt landet. Den avvecklades inte förrän 2025, efter 44 år, då verksamheten överfördes till Kulturrådet från 2026. Ett rimligt beslut, som kunde ha fattats långt tidigare.
Myndigheten för kulturanalys hade 2025 cirka 15 anställda och en verksamhet som kostar omkring 20 miljoner kronor per år. Uppdraget är att analysera kulturpolitiska åtgärder – en uppgift som SCB eller universiteten rimligen kunde sköta vid sidan av övrig verksamhet.
Institutet för språk och folkminnen (ISOF) samlar in kunskap om dialekter, folkminnen och ortsnamn. Värdefull verksamhet, säkert, men knappast i behov av en egen myndighetsstruktur med kontor i Uppsala, Lund, Göteborg, Umeå och Stockholm. Det är svårt att se varför detta inte ryms inom ett universitet.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) är en av de mer anmärkningsvärda konstruktionerna. MUCF beskriver sig som en ”hbtq-strategisk och jämställdhetsintegrerad myndighet” med syfte att ”främja barns och ungas demokratiska fostran”. Myndigheten delar ut bidrag till bland annat etniska organisationer, kvinnoorganisationer och hbtq-organisationer. Riksrevisionen har tidigare riktat kritik mot myndighetens handläggning av organisationsbidrag, utan att det fått några tydliga konsekvenser.
Jämställdhetsmyndigheten har kritiserats för dålig arbetsmiljö och har bland annat finansierat projekt som en ”feministisk crash-course i kärnvapenfrågan”. Förvaltningsanslaget höjdes med drygt 70 miljoner kronor inför 2025 – en ökning som till stor del förklaras av att regeringen samtidigt ändrade finansieringsmodellen och flyttade medel från sakanslag till förvaltningsanslag och alltså inte enbart var en ren resursökning. Det förändrar dock inte huvudpoängen: en kraftigt växande budget för en myndighet vars prioriteringar väcker frågor.
Tillväxtverket kostade skattebetalarna omkring 426 miljoner kronor 2025, enligt myndighetens regleringsbrev. Vad levererar myndigheten? Rapporter, konferenser och stödprogram vars effekter är svåra att mäta.
Arbetsförmedlingen kostade ca 7,5 miljarder kronor under 2025. En ibland citerad SCB-undersökning visade redan 2017 att bara 1,5 procent av alla nya jobb förmedlades genom myndighetens egen personal – en svaghet som snarast blivit än mer relevant i takt med att jobbsökandet flyttat online. Reformen med Rusta och matcha har flyttat mycket matchning till externa aktörer, vilket gör andelen förmedlade jobb av den egna personalen ännu lägre.
Värdegrundernas värld
Många av dessa myndigheter förenas av en flitig användning av ordet ”värdegrund”. Det är sällan tydligt vad det innebär i praktiken, men det ser bra ut i årsredovisningen. Att betala hundratals miljoner kronor om året för att institutionalisera självklarheter som ”alla människors lika värde” är en annan sak än att stå för dem. Opinionsbildning i en demokrati bör i grunden vara en uppgift för enskilda, organisationer och medier – inte för staten.
Vad borde göras?
Lösningen är inte att riva ner hela statsapparaten. Polismyndigheten, Skatteverket, Försäkringskassan och domstolsväsendet fyller ytterst centrala funktioner. Men ett stort antal av de 367 myndigheterna kunde med fördel läggas ner eller slås ihop med befintliga strukturer: MUCF:s bidragsverksamhet kan administreras av ett departement, ISOF:s forskning hör kanske bättre hemma på universiteten, Kulturanalys uppgifter kan absorberas av SCB och Tillväxtverket kan fusioneras med Vinnova. Arbetsförmedlingen behöver reformeras i grunden eller kanske rentav avvecklas till förmån för en privat marknad med statligt stöd till de mest utsatta.
Sedan 2005 har antalet statliga myndigheter minskat med nästan 200, vilket visar att det går – när den politiska viljan finns. Men just nu saknas den viljan i praktiken: antalet myndigheter, 367, är exakt detsamma som när den nuvarande regeringen tillträdde, trots upprepade utfästelser om att skära ner i den statliga förvaltningen. Dessutom har antalet anställda inom staten, enligt Statskontorets rapport, ökat med cirka 24 procent mellan 2011 och 2023. Motståndet mot nedläggningar, minskningar och sammanslagningar av verk och myndigheter från etablerade strukturer är starkt; varje myndighet har sina intressenter, sina nätverk, sin generaldirektör som värnar sin position.
Det är dags att ställa ett absolut krav som borde vara självklart: varje myndighet ska konkret kunna redovisa vad medborgarna får för pengarna. Inte vilken värdegrund den har eller hur många rapporter den publicerat, utan vad som faktiskt är bättre i Sverige tack vare att just den existerar. Den myndighet som finns till mer för sin egen skull än för folkets har inget existensberättigande.
Merit Wager
