Vem ska bestämma hur mycket strömming som får fiskas i svenska vatten? Självklart borde det vara Sverige tillsammans med grannländerna som delar Östersjön mellan oss. Men EU har slagit sig på bröstet och roffat åt sig rättigheten genom att göra havets biologiska resurser till en ”EU-befogenhet”. Sverige blir överkört som resultat.
Det blev särskilt tydligt när EU:s fiskeministrar förhandlade om kvoterna för 2026. Sverige drev en restriktiv linje och ville se lägre kvoter, framför allt för sill och strömming för att ge de pressade bestånden möjlighet att återhämta sig. Men Sverige blev totalt överkört i omröstningen och istället för att minska kvoterna valde EU att ignorera Sveriges linje och höja kvoten för strömming med hela 15 procent!
En ökning på 15 procent för strömming i centrala Östersjön innebär en total tillåten fångst på 96 463 ton. För skarpsill blev ökningen hela 45 procent, från 139 500 till 201 975 ton. Sverige motsatte sig tydligt uppgörelsen men eftersom besluten fattas på en överstatlig nivå i EU spelar det ingen roll om regeringen eller Sverige säger nej. Här är det EU som bestämmer över oss.
Det kanske mest påtagliga problemet med EU:s gemensamma fiskeripolitik är att Östersjön inte är Medelhavet eller Atlanten. För Sverige handlar strömmingen inte bara om en art som vi vill fiska upp så mycket som möjligt av och exportera. Den är en central del av Östersjöns ekosystem och viktig för svenskt kustfiske. Likaså är den viktig för svenska fritidsfiskare som vi bör värna om i Sverige. Därför är det oerhört frustrerande att andra medlemsländer långt bort från Östersjön ska avgöra hur våra fiskbestånd ska förvaltas.
Vidare finns det även saker att tycka om hur EU:s gemensamma fiskeripolitik finansieras. Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden för 2021–2027 omfattar drygt 6,1 miljarder euro, vilket är ungefär 68,5 miljarder SEK. Av de 5,3 miljarder som fördelas mellan medlemsstaterna får Spanien omkring 1,12 miljarder euro. Frankrike får 567 miljoner och Italien 518 miljoner. Sverige får 116 miljoner.
Spanien får alltså nästan tio gånger så mycket som Sverige och ensamt drygt en femtedel av hela den del av fonden som fördelas mellan medlemsländerna. Spanien, Frankrike och Italien får tillsammans omkring 2,2 miljarder euro. Det är nästan 19 gånger Sveriges tilldelning.
Självklart finns det en förklaring i att länder med större fiskeflottor och större fiskerinäringar också får större stöd. Det är inte särskilt märkligt i sig, men det väcker ändå en principiell fråga som man konstant kommer tillbaka till när man diskuterar EU från ett svenskt perspektiv. Nämligen att svenska skattebetalare gång på gång är med och finansierar EU:s gemensamma budget, samtidigt som eurokrater i Bryssel både bestämmer över en stor del av vår fiskeripolitik och driver ett stödsystem där de största fiskeländerna får mångdubbelt mer än Sverige. Helt ärligt har jag svårt att tro att gemene svensk är särskilt glad över att våra skattepengar går till att göda fiskepampar i Spanien.
Därför borde Sverige få betydligt större möjlighet att bestämma över fisket i våra egna vatten och anpassa reglerna efter förhållandena i Östersjön. Vi känner vårt havs biologiska resurser och förutsättningar bäst, så när vår bedömning är att strömmingen behöver skyddas bättre borde vår röst väga tyngre än den gör istället för att viftas bort och låta resten av Europa köra över oss.
Filip Linnert
