Om man vill köpa sig ett exemplar av Nikolaj Danilevskijs bok Rossija i Evropa, vilket är ryska för Ryssland och Europa, behöver man inte leta länge. Boken kom ut 2022 och saluförs av åtta olika internetbokhandlar. Men varför nöja sig med den upplagan? 2024 utkom den på ett annat förlag och 2025 utkom två olika upplagor på olika förlag. Så vill man läsa texten – och kan ryska – kan man välja utgåva efter vilket omslag som är snyggast.
En sådan bestseller måste ju vara något alldeles särskilt. Det är den också, men kanske inte på det rafflande vis man kunde förvänta sig av en så populär bok.
Inte heller är det en särskilt ny bok. Texten trycktes först som en följetong i en tidning 1869 för att något senare ges ut i bokform. Att den åtnjuter så stort intresse i dagens Ryssland har sina särskilda skäl.
Danilevskij förespråkade en stark rysk stat som med tiden skulle forma en federation för alla slaver under ryskt styre. Han menade att det finns tio olika typer av civilisationer, från den forntida egyptiska till hans tids europeiska, som han kallade den germano-romanska civilisationen. Medan tidigare kulturer alla varit monokulturella – den hebreiska religiös, den grekiska kulturell, den romerska politisk – är den germano-romanska civilisationen allomfattande och kan dessutom lätt assimilera främmande element.
Men den ryska civilisationen är något helt annat. Ryssland är inte en del av Europa, enligt honom. Ryssland är för stort och mäktigt för att kunna bli en del. Dess enda roll måste därför vara att bli ledare för en grupp av slaviska stater som ska fungera som en motvikt mot Europa. Ryssland bör erövra Konstantinopel (Istanbul) och ”befria” de slaviska bröderna, som på den tiden levde inom Tyskland, Österrike och det Osmanska väldet utan självständighet. Detta skulle då kunna bli den elfte civilisationen.
När Danilevskijs bok kom ut väckte den inte särskilt stor uppmärksamhet, men det gör den alltså i dag. Den tankevärld boken ger uttryck för är lätt att känna igen i dagens ryska politik, där anfallet mot Ukraina och de ständiga provokationerna längs gränsen till Baltikum är en del av en politik som Danilevskij och andra så kallade slavofiler gav uttryck för på 1800-talet.
Det finns dock ytterligare en aspekt på detta. Danilevskij och de andra slavofilerna hyste det största förakt för Europa. Den germano-romanska civilisationen var dömd att gå under och Ryssland kunde gärna hjälpa till att påskynda undergången. Allt var fel med den europeiska civilisationen: Det rationella tänkandet, demokratin, äganderätten, de katolska och protestantiska formerna av kristendom.
Ryssland stod för något annat. I slavofilernas tankevärld var envåldshärskaren och folket som en kärlekssaga, där tsaren axlade ledandets tunga ansvar så att folket slapp bekymra sig med sådant. Den ryska byn, där allt ägdes gemensamt, var mycket bättre än Västs individualism och äganderätt.
Bengt Jangfeldt, som skrivit den lilla intressanta boken ”Vi och dom – om Ryssland som idé” (2017) skriver där:
”Även om bolsjevikerna aldrig skulle erkänna släktskapet, var proklamerandet av Ryssland som en socialistisk arbetarstat i själva verket ett försök att förverkliga Nikolaj Danilevskijs elfte civilisationstyp, den som var tänkt att efterträda den borgerliga germano-romanska [- – -] Det kommunistiska Ryssland kom att betrakta västvärlden inte bara som en främmande utan som en ideologiskt fientlig civilisation, hos vilken ingenting fanns att hämta”.
Från 1860-talet till i dag har alltså fiendskapen mot Västvärlden varit stark i Ryssland och inte minst under sovjettiden pumpades den fiendskapen ut via kommunistiska partier i hela Västvärlden, som stod under Moskvas kontroll. Hatet har fortsatt, inte minst i den akademiska världen i Väst, där olika teorier om intersektionalitet, vithetsstudier, postkolonialism och liknande ytterst är moderna ättlingar till Danilevskijs förakt för Västvärlden.
När exempelvis Erika Bjerström i krönika på krönika i Dagens Industri talar om den vite mannens förödande inverkan på miljö och klimat är det ganska uppenbart att det egentligen inte handlar om dessa mäns hudfärg. Det finns många vita män som undgår hennes kritik, för att inte tala om gula och bruna män som står för en mycket större andel av utsläpp i världen. Vad hon syftar på är Västvärlden och hatet har inte mycket med verklighetsförankring att göra. Hon påstår att utsläppen ökar, när de i själva verket minskar.
Om man tycker att det är bra med demokrati, rationellt tänkande, rättssäkerhet och därmed sammanhängande äganderätt bör man vara observant på de ständigt återkommande försöken att riva ner detta. Det är inte enstaka hugskott som dyker upp här och där, utan angreppen mot Västvärldens civilisation har en lång tradition och som de nya upplagorna av Danilevskijs bok visar är det en livaktig rörelse som inte vill oss väl.
Dan Korn
