Om allt går så som det ser ut just nu kommer Simona Mohamsson att gå till historien som partiledaren som förde Liberalerna ur riksdagen. Det känns orättvist. Mohamsson har på kort tid visat sig ha den personliga integritet en duktig politiker bör ha. Men man måste konstatera att hon är större än det döende parti hon leder.
Det finns politiska rörelser som ständigt misslyckats. Kommunismen har prövats i land efter land, alltid med katastrofala resultat. Ändå finns det miljoner människor världen över som drömmer om att skapa det kommunistiska drömriket. Det är ett av de tecken på dumhet som Albert Einstein identifierade; att en människa prövar samma metod gång efter gång och ändå förväntar sig olika resultat.
Liberalismens problem är inte att de misslyckats, utan att de lyckats. De liberala idéerna har varit så framgångsrika att alla andra politiska rörelser och ideologier lånat åtminstone delar av liberalismen och innefattat den i det egna programmet. Ibland har de till och med påstått att det är de själva som kämpat för det som var den liberala rörelsens kamp.
Ta den allmänna rösträtten som exempel. Sveriges allmänna rösträttsförbund bildades 1890 av liberaler och även om förbundet var öppet för alla var de första ledarna liberala riksdagsmän. Det fanns en del kortlivade liberala partier i Sverige under 1800-talet, men de flesta liberaler tillhörde partier som Lantmannapartiet och det parti som på 1870- och 80-talen kallades Centern, inte att förväxla med vår tids Centerparti. 1895 var Sveriges allmänna rösträttsförbunds förste ordförande Julius Mankell med och bildade Folkpartiet, som 1900 uppgick i Liberala samlingspartiet. Detta parti hade regeringsställning i flera omgångar i början av 1900-talet och det var under den liberale statsministern Nils Edén som allmän och lika rösträtt för män infördes 1918 och beslutet togs om allmän rösträtt för både män och kvinnor 1919.
När rösträttens historia skildras i dag sker det gärna med bilder från socialistiska förstamajdemonstrationer från början av 1900-talet. Visst spelade den socialdemokratiska rörelsen stor roll för opinionen och den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting var aktiv i Sveriges allmänna rösträttsförbund, men det var under liberalt styre som rösträttsreformerna genomfördes.
Om man nu inte ska räkna med grundlagsändringen som genomdrevs 1907–1909 som gjorde det möjligt att det senare året genomföra allmän och lika rösträtt för män i riksdagsvalen, om än inte i kommunalvalen. Den reformen genomförde högerledaren och statsministern Arvid Lindman, något dagens moderater sällan talar om och som ofta helt enkelt förnekas av socialdemokrater.
Otack är världens lön och när politiker, politiska partier och politiska ideologier genomfört det de kämpat för vill folk sällan rösta på dem av tacksamhet. De måste ha något nytt att erbjuda. Det är Simona Mohamssons, Liberalernas och liberalismens dilemma. När allt det bra redan genomförts behövs de inte längre. Och eftersom all politik har både för- och nackdelar blir det nackdelarna som blir synliga när fördelarna redan genomförts.
Moderaterna ser sig som liberalkonservativa. Ibland är de så liberala att inte mycket av konservatismen syns till. Centern har gått från att vara ett konservativt bondeförbund till att bli superliberala. Kristdemokraterna förvaltar ett särskilt kristet liberalt arv, som blir fullt begripligt när man studerar hur mycket av liberalismens tankegods som ursprungligen kommer från Bibeln. Även om liberalismen under upplysningstiden blev en rörelse mot religionen har inspirationen i stor utsträckning hämtats från kalvinism och pietism, kristna rörelser.
Socialdemokraterna har, trots att socialismen är en annan idériktning, inte stått opåverkade av det liberala arvet. Även om Sverigedemokraterna ofta talar föraktfullt om ”vänsterliberaler” är det ett faktum att mycket av den svenskhet de vill försvara är byggd på liberal grund. Liberalismen finns alltså lite varstans. Då kunde man tycka att Liberalerna, som under en brokig historia med namnbyten, sammanslagningar och splittringar, är det parti som åstadkommit en så stor del av det bästa i det moderna Sverige, borde inneha en hedersplats bland partierna.
Men det fungerar inte så. När politiken genomförts behövs inte partiet längre. Liberalerna segrar ihjäl sig. Och kvar blir bara den dumma liberalismen som minnesmärke: den som handlar om att förneka det svenska kulturarvet, förneka hur viktiga gränser är för att upprätthålla lag och ordning samt en kontrollerad invandring, den som hellre ömmar för förövare än offer, den liberalism som i frihetens namn vill förbjuda allt möjligt. Det är ganska uppenbart att Simona Mohamsson inte företräder dessa liberalismens sämsta sidor. Därför är det synd att partiet, när det nyktrat till lite på sistone, verkar vara förlorat.
Dan Korn
