Brottslighet kan i teorin finnas var som helst och drabba vem som helst. Men det är inte slumpen som avgör. I själva verket beror risken i hög grad på ärftliga faktorer.
Varje år utsätts till exempel mellan en och fyra procent av befolkningen av våldsbrott. Det leder ofta till allvarliga konsekvenser som långvarig psykisk ohälsa, fysiskt lidande och i värsta fall en för tidig död. Hypotetiskt kan vem som helst råka illa ut. Men tittar man närmare på brottsstatistiken framgår det att vissa drabbas gång på gång medan andra förskonas helt. Varför?
En ny vetenskaplig studie har utgått från svenska och finska registeruppgifter om 5,2 miljoner personer varav 4,5 miljoner syskon, och då särskilt tvillingar, för att mäta vilka som blir offer för våldsbrott. Studien visar att våldsutsatthet har en påtaglig genetisk komponent. Om din enäggstvilling har utsatts för våld är risken att du själv ska drabbas hela sex gånger högre än annars. För vanliga syskon, som delar hälften av sina genvarianter, halveras den riskökningen.
Nära hälften av den totala variationen mellan olika individers risk att bli offer för våldsbrott kan förklaras av genetiska faktorer. Det är mycket.
Det finns ingen särskild gen för utsatthet. Det är inte så det fungerar. Generna verkar snarare indirekt, via medfödda egenskaper och beteenden. Vissa ärftliga funktionsnedsättningar – som neuropsykiatriska diagnoser (exempelvis ADHD), kognitiva svårigheter eller bristande impulskontroll – gör att man blir ett lättare offer för våldsbrottslingar. Andra ärftliga drag ökar risken för missbruk eller att man dras till farliga miljöer där våld förekommer oftare.
Ärftligheten varierar över tid. Den är som högst i barndomen, då 70 procent av skillnaderna i utsatthet förklaras av genetiska faktorer. Den gemensamma hemmiljön förklarar drygt 20 procent. När barnen växer upp och träder in i tonåren och vuxenlivet förändras spelplanen. Då sjunker den genetiska påverkan till omkring 40 procent. I stället tar unika miljöfaktorer över – som vilket umgänge man väljer, vilka relationer man går in i och vilken livsstil man har. I vuxen ålder förklarar dessa individuella miljöer nästan 60 procent av skillnaderna i risk.
Våld mot kvinnor och våld mot män styrs av delvis skilda mekanismer. Det är olika genetiska faktorer som ger utslag för könen. Men ärftligheten är ungefär lika hög för män som för kvinnor.
Generna spelar alltså stor roll. Inte bara för vilka som blir brottslingar, utan också för vilka som blir brottsoffer.
Svensk våldsprevention tycks dock utgå ifrån tesen att våldet kan finnas överallt. Alla män kan våldta. Ingen är säker. Det är en ideologiskt driven föreställning. I teorin är den rimlig. I praktiken slösar den bort samhällets begränsade resurser. Istället kunde det förebyggande arbetet riktas mot de individer och miljöer som har högst risk.
Det är samma feltänk som inom brottsbekämpningen. För mycket resurser har satsats på att beivra vanligt folk som bara begår enstaka förseelser. Livsstilsförbrytarna som står för majoriteten av brotten har istället fått mängdrabatt. Brottslighet har setts som ett samhällsfenomen, inte ett individproblem. Men nej, det är inte alla män. Det är enstaka individer.
Det är inte socioekonomiska faktorer som begår brott. Det är människor.
Per Gudmundson är redaktionschef på 100%
