Svensk inrikespolitik är inne i stora förändringar. Men de flesta kommentatorer och tyckare på det politiska fältet talar om helt andra saker. Värdet av att inte lyssna för mycket på det som ”alla” talar om för att istället rikta blicken mot det som ”ingen” talar om; det värdet fick jag upp ögonen för genom Odd Engström.
Det stora nya som vi har idag – och som få talar om – är ett ganska starkt block av partier som befinner sig lite till höger om mittlinjen i politiken. Och där är också en ganska stor majoritet av dagens väljare. I det läget ska socialdemokratin försöka få till en regering genom förhandlingar med endast två små vänsterpartier och ett litet mycket liberalt borgerligt parti.
Jag hade lyckan att möta Odd när jag var yngre och lite mer på allvar var på väg in i partipolitiken. Han var då vice statsminister i Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering. Odd Engström gick tyvärr bort redan 1998; bara 56 år gammal. Under sitt liv hann han med mycket inom politiken, psykologin, scenkonsten och i näringslivet.
Vi möttes vid ett flertal tillfällen för att tala om livets och politikens och tillvarons saker och ting. Samtalen hölls på fredagskvällar och inleddes nästan alltid med en serie processer där vi som träffades fick hjälp med att ”stänga ute bruset” för att på så sätt underlätta för våra samtal att röra sig mot andra och mer glömda och opratade områden.
Med hjälp av de här fredagskvällarna med Odd Engström lärde jag mig att lyssna lite mer till det som inte sägs särskilt högt. Vilket har gjort mitt politiska liv oerhört mycket mer intressantare och innehållsrikare än vad det annars sannolikt hade blivit.
Den regeringsbildningsprocess som nu pågår i Sverige beskrivs slentrianmässigt som om just ingenting av vikt har hänt i politiken och att det kommer att sluta med att det bildas en regering som innebär att Socialdemokraterna startar upp sitt sjuttiosjunde år som statsministerbärande parti sedan 1921. Så kan det förstås möjligen bli. Men det är knappast ett år 77 som liknar särskilt många av de tidigare statsministeråren.
Socialdemokratin är ett dominant regeringsparti som under flera decennier har regerat vårt land. Välfärdsstaten Sverige med den frihandelsinriktade marknadsekonomin med stora och framgångsrika exportföretag tillhör världstoppen vad gäller sådana vitala värden som demokrati, välstånd och jämlikhet.
Socialdemokratin föddes som ett arbetarparti med klar vänsterlutning såsom den europeiska trenden var i slutet av 1800-talet. Ganska tidigt på 1900-talet valde S reformismens väg och en liten del av partiet hoppade då av i sympati med Sovjetkommunisternas revolution.
Socialdemokraterna har oftast bildat enpartiregeringar. Men en mycket stor del av de viktiga reformer och samhällsbyggen som genomförts har skett i ganska bred samverkan med olika borgerliga partier. Tillgången på möjliga samarbetspartners på den högra planhalvan har alltid varit viktig. Vilket inte är konstigt. Ungefär hälften av de svenska väljarna röstar på borgerliga partier. Den socialdemokratiska dominansen och samhällsnytteförmågan hade kort sagt vore omöjlig om Socialdemokraterna betett sig annorlunda.
Den första stora pärsen för Socialdemokraterna kom 2006 när de fyra borgerliga riksdagspartierna under Fredrik Reinfeldts ledning för första gången någonsin lyckades låsa in sig själva i en allians som stängde dörren för socialdemokratiska samarbeten högerut. Alliansen vann valet och S gick in i en svår oppositionstid. De enda två tillgängliga partierna att samarbeta med var Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vilket tvingade S vänsterut vilket i sin tur fjärmade S från de breda väljargrupperna i samhället.
I valrörelsen 2010 samverkade S, MP och V som ett regeringsalternativ. Vilket ledde till Socialdemokraternas sämsta valresultat sedan 1914. Man tappade över 115 000 röster jämfört med valet 2006. Samtidigt gjorde Moderaterna sitt bästa val någonsin. Alliansen satt kvar i regering och S tillsatte en kriskommission. Vilket inte stoppade krisen. Partiledare avlöste varandra i en takt som aldrig tidigare skådats. S var kraftigt på väg utför.
Det som räddade Socialdemokraterna från ytterligare fyra år av inlåsning tillsammans med vänsterpartier var att SD kom in i riksdagen 2010. Reinfeldts regering tappade omdömet och satsade all kraft på att skapa distans till SD vilket gav S lite mera luft och rörelsefrihet.
Sverigedemokraterna växte i varje val och kom att dominera regeringsbildandet både 2014 och 2018. Den borgerliga alliansen sprack på grund av olika syn på samarbete med SD. Vilket gav S chansen att ha statsministerposten i olika slags ”låtsasregeringar” som byggde på avtal och överenskommelser med det enda gemensamma syftet att hålla SD borta från inflytande.
Efter valet 2022 tog så Moderaterna och Sverigedemokraterna beslut om att tillsammans med L och KD bilda ett regeringsunderlag som fick majoritet i riksdagen. Återigen satt nu S utestängda från möjliga konstruktiva samarbeten med partier högerut. Efter valet den 13 september i år tappade regeringen sin majoritet. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val hittills men ska nu försöka förhandla fram en regering med V, C och MP. De fyra partierna har inte särskilt mycket gemensamt mer än att de vill hålla SD borta från makt och inflytande.
Vilket är ett hopplöst läge för Socialdemokraterna. Den svenska inrikespolitiken är inne i ett helt nytt läge. En större del av väljarna befinner sig lite till höger om mittlinjen och M/SD har tillsammans – trots att SD tappade runt tre procentenheter sedan valet 2022 – cirka 37 procent av väljarna bakom sig. Medan Socialdemokraterna har 28 procent. Och så länge SD och de tre borgerliga partierna i den sittande övergångsregeringen håller ihop så är S utlämnat till regeringsförhandlingar med tre ganska udda partier visavi folkviljan. Vilket kan leda till ett rejält ras för S om man inte tar sig ut ur fällan man hamnat i.
Detta pratar som sagt väldigt få om. Förmodligen är det så att SD fortfarande skymmer sikten och grumlar omdömet för många kommentatorer och tyckare. Stänger man ner bruset á la Odd Engström så ser och hör man istället den stora frågan: Finns det någon väg för socialdemokratin att åter få tillträde till de breda vägarna där man hör hemma?
Ett extraval är sannolikt den bästa chansen för Socialdemokraterna. Ett extraval där man kan gå i clinch med antisemitismen, med arbetslösheten och med välfärdsbristerna skulle kunna öppna dörrarna för en bättre socialdemokrati.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
