EU lägger varje år miljontals euro på att finansiera journalistik och medieprojekt runt om i Europa.
Samtidigt är det just dessa medier som förväntas granska EU institutioner, deras maktutövning och
hur skattebetalarnas pengar används. En högst märklig relation mellan en granskare och en utförare
som borde få fler att höja på ögonbrynen.
Det är samtidigt viktigt att konstatera att EU-bevakningen länge varit ett problem. Beslutsprocesserna
i Bryssel är minst sagt komplicerade och ofta svåra att konkretisera för EU-ländernas medborgare.
Därav att intresset är ganska vagt när det kommer till EU, och få nationella redaktioner har resurser att
bevaka unionens arbete på djupet, vilket hade behövts. Att unionen vill bidra till mer journalistik om
europeiska frågor är därför inte orimligt i sig.
Dock uppstår problemet när stödet inte enbart används för att skapa mer bevakning, utan också
riskerar att forma innehållet. För även om ingen journalist får direkta instruktioner om vad som ska
skrivas, uppstår ett beroende när framtida finansiering kommer från samma institution som bevakas.
Omkring 80 miljoner euro per år uppges gå till medieprojekt från EU. Bara genom programmet
IMREG har omkring 40 miljoner euro betalats ut sedan 2017 för projekt vars uttalade syfte är att öka
allmänhetens förståelse för fördelarna med EU sammanhållningspolitik, vilket motsvarar omkring fem
miljoner euro om året. Dessutom finns det flera exempel där EU-finansierat innehåll presenterats som
vanlig journalistik, samtidigt som projekten haft som uttalat mål att lyfta fram unionens politik i
positiv dager.
Vad är egentligen syftet med att EU använder skattepengar för att finansiera medier? Mediepolitik och
public service är i grunden frågor som medlemsländerna själva ansvarar för. Om svenska
skattebetalare redan finansierar svenska medier genom olika nationella stödformer, varför ska samma
skattebetalare dessutom finansiera ett europeiskt system där Bryssel betalar för rapportering om sin
egen verksamhet?
Självklart ska EU få informera om sina beslut och sina prioriteringar. Alla offentliga institutioner har
ett informationsansvar. Men det är en avgörande skillnad mellan att en myndighet kommunicerar i
egen regi och att den finansierar journalistiskt innehåll som sedan ska uppfattas som oberoende. Det
är just den gränsdragningen som är avgörande för allmänhetens förtroende för både journalistiken och
de institutioner som granskas.
Ingen påstår att EU-kommissionen sitter och detaljstyr enskilda artiklar. Det är inte heller det som är
kärnfrågan. Problemet är att det uppstår ett beroendeförhållande mellan den som betalar och den som
förväntas granska betalaren. Även utan direkta påtryckningar skapas incitament att undvika alltför
hård kritik mot den institution som återkommande delar ut miljonbelopp till medieprojekt.
Därför är det avslutningsvis mediernas uppgift att granska makten, inte att finansieras av den. Det
handlar ytterst om förtroendet för den fria journalistiken. För om samma institution både betalar för
innehållet och är föremål för granskningen, hur oberoende blir granskningen egentligen?
Filip Linnert
