EU är tänkt att vara lösningen på gränsöverskridande problem. Tanken är att medlemsländerna tillsammans ska kunna fatta snabbare och bättre beslut än vad varje enskilt land klarar på egen hand. Men det visar sig att Sverige, av alla länder, snarare har blivit ett bevis på att EU:s byråkrati håller Europa gisslan.
För några år sedan konstaterade EU-kommissionen att Somalia inte samarbetade tillräckligt när det gällde att ta tillbaka egna medborgare som fått avslag på sina asylansökningar i Europa. Kommissionen föreslog därför att artikel 25a i EU:s viseringskod skulle aktiveras. Bestämmelsen är egentligen ganska enkel. Om ett land vägrar ta emot sina egna medborgare ska EU kunna göra det svårare för landets medborgare att få visum till Europa. Syftet är att skapa ett tryck som får landet att börja samarbeta. Lite som piska och morot, fast med större betoning på piskan.
Verktyget har redan använts mot Gambia och där gav det resultat. Samarbetet kring återtagandet förbättrades och Gambia blev, med andra ord, tvungna att ta emot sina medborgare igen. Detta visade att verktyget fungerar väl och kan implementeras snabbt om det bara finns en vilja att göra det.
Men tyvärr är Gambia bara ett av två exempel där verktyget faktiskt har använts. Förslaget lades även fram mot Somalia och inkom från kommissionen för omkring fyra år sedan. Därefter har frågan hamnat hos medlemsländerna i rådet, där den ska diskuteras, förhandlas och förankras innan något beslut kan fattas. Under tiden har åren gått. Fyra år senare finns fortfarande inget beslut och inga viseringssanktioner har införts. Frågan har fortfarande inte lyckats ta sig igenom rådets beslutsprocess.
Att EU:s byråkrati fortfarande, fyra år senare, inte har lyckats fatta ett beslut är inget annat än ett monumentalt misslyckande.
EU skapades för att just kunna fatta den här typen av beslut snabbt och slagkraftigt. Men vad är egentligen poängen med ett gemensamt verktyg om det tar ett halvt decennium att ens fatta beslut om att använda det?
Det mest intressanta är kanske att Sverige under samma period lyckades bygga upp ett eget återtagandesamarbete med Somalia. Regeringen valde en bilateral väg och nådde en överenskommelse om förbättrat samarbete kring återvändande betydligt snabbare än vad EU lyckats
göra genom sina gemensamma processer. Exakt hur avtalet eller samarbetet gick till är oklart, men kontrasten är tydlig. Ett enskilt medlemsland lyckades på kort tid göra det som hela EU fortfarande diskuterar flera år senare.
Det som är läskigt med detta är att allt mer makt och fler beslut i dag flyttas från medlemsstaterna till EU med argumentet att unionen är mer effektiv. Men det är ju precis tvärtom. Den här centraliseringen tycks bara skapa fler förhandlingar, längre handläggningstider och beslut som aldrig verkställs, trots att det finns konkreta bevis på att det borde kunna gå betydligt snabbare.
I ärlighetens namn finns det många fler exempel än artikel 25a och Somalia där EU ska fatta överstatliga beslut, men där processerna tar år trots att problemen är akuta och behöver åtgärdas här och nu. EU är så pass handlingsförlamat att man inte ens lyckas använda ett verktyg som redan finns och fungerar hyfsat bra. Centraliseringen som pågår riskerar därför bara att förstärka det faktum att EU:s byråkrati håller resten av Europa gisslan.
Filip Linnert
