En strand i Australien hade för en tid sedan sju hajattacker under nio dagar. Jag har alltid undrat vad som gjorde folk så badsugna dag 9 att hajen fick en möjlighet att smaka människokött ytterligare en gång. De senaste åren tycker jag mig dock observera liknande dödsförakt i både Bryssel och Rosenbad men det är vi andra som låter oss fösas i vattnet.
Bilden ovan kommer från Konjunkturinstitutet och visar mängden utsläppsrätter som tilldelas framförallt tillverkande industri och el/värmeenergi inom EU fram till 2040 och är en del av det käckt namngivna Fit for 55. Om 15 år skall alltså CO2-utsläpp på något magiskt sätt upphöra på ett av de två sätt som KI skriver i högermarginalen; omställning eller avveckling. Existerande teknologi till rimlig (eller ens möjlig) kostnad ger inte stöd för det tidigare och sunt förnuft och överlevnadsinstinkt ger goda skäl att undvika det senare. Sannolikt eller klokt är inte ord som kan användas samtidigt som man ser på denna graf. Snarare kommer man att tänka på sin egen önskan om viktminskning, en rapport från McKinsey eller en affärsplan från en nybakad Handelsstudent. En önskedröm oprövad av verkligheten. Problemet är att detta är beslutat av starka politiska krafter med en stor mängd prestige och ibland egenintresse investerat. De flesta av oss har inte tagit det på allvar då vi är vana vid att saker justeras till något rimligare när negativa konsekvenser börjar bli synliga och begripliga. Löntagarfonder och reduktionsplikt är två exempel där klokt folk gjorde sina röster hörda och efter ett allmänt val fick något mindre skadligt på plats. Därefter brukar det inte dröja länge innan de tidigare förespråkarna inte längre vill kännas vid förslagen.
Kommer då samma sak ske denna gång?
Knappast. Skälet är att dessa beslut är tagna i Bryssel och våra möjligheter att visa missnöje eller bli tagna på allvar är kraftigt begränsade. Vägen till makten är så lång att mandatet att bestämma över så här avgörande frågor aldrig borde givits. Då återstår, som jag ser det, enbart några få alternativ:
1, Avindustrialisering, massarbetslöshet och fattigdom enligt plan. Jag tillhör inte den kategori som kallar CO2 ”livets gas” men jag är helt övertygad om att de industrier, maskiner och processer som idag avger CO2 är fullständigt nödvändiga för det moderna och bekväma liv, fullt av möjligheter och lycka, vi lever. Min erfarenhet säger att det är en självklarhet att vi inte kan ersätta detta med fossilfria alternativ på en så kort tid som 15 år hur mycket vi än önskar.
2, Frankrike eller Tyskland väljer en ny politisk ledning som har styrkan att kraftigt justera eller helt skrota dessa planer. Svårt att spekulera i sannolikheter här men med de krafter som skulle ha det modet kommer dessvärre en hel del mindre trevliga sidor i åsiktspaketet. Protektionism, undfallenhet mot Ryssland/Kina/Iran, illiberal nationalism för att nämna några.
3, Priset för Sverige att fortsatt vara medlem i EU blir så högt att det kraftigt överstiger föredelarna. Swexit blir ett alternativ som något av de större partierna anammar och på samma snabba sätt som NATO så blir det ett faktum utan större debatt. Om något annat mindre land tar steget före oss blir det än sannolikare. Sverige har blivit rikt på skogen, exportindustrin och de låga energikostnaderna och har aldrig haft råd att låta idealister stå i vägen för realiteter.
4, Framträdande finansmän som hela livet tänkt främst på egen plånbok, köpt och sålt bolag byggda av andra, visar sig vara utilitaristiska industrialister och innovatörer. Trots tidiga och enorma motgångar trotsar de alla odds likt Elon Musk. Tillsammans med spindoktorer byggs ett narrativ som sporrar oss tråkmånsar till nya stordåd i samma anda.
Några få, men i vårt land inflytelserika, har gått all-in på det sista men det är vi andra som får betala priset, ett mycket högt sådant, om det visar sig att sunt förnuft gäller även denna gång. Det är alltså hög tid att försöka skapa ett nytt alternativ. Ett alternativ som inte förlitar sig på att överlevnadsinstinkt återkommer till Tyskland inom snar framtid. Ett som inte är destruktivt eller byggt på fantasier. Revolution är inget, likt för de flesta svenskar, för mig. Det som ligger närmast till hands är ett betydligt närmare samarbete med de mindre länderna inom EU. Många av dem har just avslutat en 30-årig resa från fattigdom och torde vara motiverade att inte återvända dit. Tillsammans skulle vi kunna tala med en röst, lika stark som ett Tyskland eller Frankrike, och ge Fit for 55 samma plats i historien som löntagarfonderna.
Sven Sahle
